Varför inga frågor?

Så har då riksdagen äntligen kunnat enas om att ge försvaret de budgetmedel som ett enigt försvarsutskott kommit fram till för de närmaste åren.

Denna överenskommelse föregicks av krumbukter från regeringens sida genom att finansministern under försommaren uttalade tveksamhet till beloppen och nämnde att det fanns andra angelägna områden att fördela medel till. Detta föranledde försvarsministern att krumbukta genom att ge försvarsmakten i uppdrag att analysera i detalj hur ev. ytterligare medel skulle kunna fördelas på olika vapensystem m.m.

Nu har emellertid regeringen enats med övriga partier om att tillskjuta de överenskomna medlen. Risken var annars att risken att förlora en riksdagsomröstning i frågan.

Sedan förlöpte några veckor och med viss regelbundenhet meddelar nu nyhetsorganen den törstande allmänheten om ytterligare satsningar på olika budgetområden som regeringen avser att göra.

Det som fick mig att tappa hakan inträffade förra veckan när utbildningsministern i Rapport meddelade att regeringen skulle lägga ytterligare 5 miljarder kronor på skolans område det närmaste budgetåret.

Plötsligt finns det alltså budgetutrymme för både det ena och det andra och med belopp som är lika stora som de man tvistade om att försvaret skulle få.

Så fungerar politiken.

Men det som upprör mig är varför ingen journalist ser dessa diskrepanser mellan stort och smått, ställer frågor och kräver svar av de ansvariga politikerna. Hur kunde ni ens visa er ovilliga att finansiera den största försäkringspremie ett land kan ha, ett försvar mot yttre fiender, samtidigt som andra utgiftsområden få ytterligare medel utan politiska holmgångar med oppositionen?

Återigen ser jag alltså att public service eller andra media inte förmår agera i medborgarnas intressen.