Det är måhända en allmänt utbredd uppfattning att
tjänstetillsättningar i
svensk statsförvaltning allt sedan Axel Oxenstiernas tid sker enligt
meritokrati, dvs. de grundas på kompetens och kvalifikationer.
Detta är emellertid inte fallet på Skatteverkets avdelning
för internationella projekt – OIP.
Där härskar uppenbarligen motsatsen - nepotism, dvs. man
utser egna medarbetare som långtidsexperter i utlandsprojekten och man använder
flera olika medel för att åstadkomma detta resultat.
Ett exempel:
Den 28 mars i år görs ett s.k. avrop om ett uppdrag som experter
i ett utlandsprojekt på Balkan, varvid ärendet får ett diarienummer i diariet.
På Skatteverket förekommer två olika annonseringsmöjligheter
på det interna s.k. intranätet - en för interna tjänster inom landet och en för
internationella uppdrag.
Den 29 mars annonseras en tjänst ut för stationering som
långtidsexpert i landet. Denna annonsering sker dock inte under den gängse
rubriken för internationella uppdrag, utan bland de tjänster som avser
befattningar i Sverige, t.ex. sådana där man annonserar efter en revisor till
kontoret i Karlstad.
Sista ansökningsdag för tjänsten anges som den 4 april, dvs.
sammanlagt 7 dagar efter annonsens införande, varav två dagar utgörs av helgen
den 1-2 april.
Av diariet framgår att samma dag, dvs. den 29 mars söker en
av de högre befattningshavarna på OIP den utannonserade tjänsten.
Samtidigt med detta annonserar samma OIP ut tjänster som
korttidsexperter på samma projekt. Detta annonseras naturligtvis där de hör
hemma, dvs. bland de internationella uppdragen och ansökningstiden för dessa
uppdrag har slutdatum den 18 april, dvs. tre veckor efter annonsens införande,
vilket får anses utgöra en rimlig tid.
En presumtiv sökande med mångårig erfarenhet från arbete i
det aktuella landet inom samma område som den annonserade tjänsten avser, ser
den utannonserade tjänsten som långtidsexpert den 4 april.
Av annonsen framgår att en förstudie gjorts som resulterat i
en rapport om projektet. Denna då ev. sökande begär då att få ta del av
förstudien och får till svar av den ansvarige chefen att den finns hos en
medarbetare på OIP. Det visar sig i efterhand vara den tjänsteman på OIP som
sökt tjänsten den första dagen den annonserades som sitter på rapporten.
Den 6 april, dvs. två dagar efter att ansökningstiden löpt
till ända nås den presumtive sökanden rapporten.
Till följd härav och då dessutom en påsk med åtföljande
ledighet skickar den presumtive sökanden in en intresseanmälan för
långtidsuppdraget först den 18 april. Detta är den första arbetsdagen efter
påsk och samma dag som är sista ansökningsdag fört korttidsuppdragen i samma
projekt.
Ansökan ställs per e-post till den ansvarige chefen för OIP
och till den tjänsteman som lämnat projektrapporten.
Därefter sker inget. Inget svar från någon av de adresserade
har kommit den sökande tillhanda ännu drygt fyra månader efter ansökningstidens utgång.
På omvägar erfars att tjänsten är tillsatt av den först
sökande tjänstemannen på OIP, men detta framgår inte av diariet där ärendet
ännu ligger öppet.
Ett antal frågor inställer sig då:
·
Var inte tillsättningen riggad för att låta den
egna tjänstemannen få tjänsten?
·
Varför ligger ärendet öppet i diariet trots att
tjänsten tillsatts?
·
Varför får den sent sökande inget svar från
någon av de personer som är ansvariga, varav den ene är den som fördröjt
projektrapporten och den andre är dennes chef?
·
Är inte en sent inkommen ansökan en offentlig
handling som skulle ha diarieförts?
·
Ska inte sökande få svar på sina ansökningar och
ev. möjlighet att överklaga det fattade tillsättningsbeslutet?
Om detta förhållande var ett undantag skulle det måhända
kunna ha avlöpt utan att observeras, men så är inte fallet.
Också andra tjänster på OIP har utannonserats och kompetenta
sökande har funnits som sökt, utan att få ett svar från OIP. De annonserade tjänsterna
har naturligtvis tillsatts av egen personal eller nära kollegor.
Det får antas att dessa personer är väl kvalificerade men
känslan som infinner sig är att arbetet på OIP på Skatteverket mer styrs av
omtanke om egna medarbetare och nära kollegor, än av att tillse att de mest
kvalificerade och kompetenta personerna får dessa tjänster.
Slutfrågorna blir:
Är detta ett olyckligt undantag bland Skatteverkets olika avdelningar?
Och alldeles oavsett, hur längre kan generaldirektören på
Skatteverket låta denna nepotism fortgå?
