Summa sidvisningar

tisdag 8 augusti 2017

Nepotism vs meritokrati


Det är måhända en allmänt utbredd uppfattning att tjänstetillsättningar i svensk statsförvaltning allt sedan Axel Oxenstiernas tid sker enligt meritokrati, dvs. de grundas på kompetens och kvalifikationer.
Detta är emellertid inte fallet på Skatteverkets avdelning för internationella projekt – OIP.

Där härskar uppenbarligen motsatsen - nepotism, dvs. man utser egna medarbetare som långtidsexperter i utlandsprojekten och man använder flera olika medel för att åstadkomma detta resultat.
Ett exempel:

Den 28 mars i år görs ett s.k. avrop om ett uppdrag som experter i ett utlandsprojekt på Balkan, varvid ärendet får ett diarienummer i diariet.
På Skatteverket förekommer två olika annonseringsmöjligheter på det interna s.k. intranätet - en för interna tjänster inom landet och en för internationella uppdrag.

Den 29 mars annonseras en tjänst ut för stationering som långtidsexpert i landet. Denna annonsering sker dock inte under den gängse rubriken för internationella uppdrag, utan bland de tjänster som avser befattningar i Sverige, t.ex. sådana där man annonserar efter en revisor till kontoret i Karlstad.
Sista ansökningsdag för tjänsten anges som den 4 april, dvs. sammanlagt 7 dagar efter annonsens införande, varav två dagar utgörs av helgen den 1-2 april.

Av diariet framgår att samma dag, dvs. den 29 mars söker en av de högre befattningshavarna på OIP den utannonserade tjänsten.
Samtidigt med detta annonserar samma OIP ut tjänster som korttidsexperter på samma projekt. Detta annonseras naturligtvis där de hör hemma, dvs. bland de internationella uppdragen och ansökningstiden för dessa uppdrag har slutdatum den 18 april, dvs. tre veckor efter annonsens införande, vilket får anses utgöra en rimlig tid.

En presumtiv sökande med mångårig erfarenhet från arbete i det aktuella landet inom samma område som den annonserade tjänsten avser, ser den utannonserade tjänsten som långtidsexpert den 4 april.
Av annonsen framgår att en förstudie gjorts som resulterat i en rapport om projektet. Denna då ev. sökande begär då att få ta del av förstudien och får till svar av den ansvarige chefen att den finns hos en medarbetare på OIP. Det visar sig i efterhand vara den tjänsteman på OIP som sökt tjänsten den första dagen den annonserades som sitter på rapporten.

Den 6 april, dvs. två dagar efter att ansökningstiden löpt till ända nås den presumtive sökanden rapporten.
Till följd härav och då dessutom en påsk med åtföljande ledighet skickar den presumtive sökanden in en intresseanmälan för långtidsuppdraget först den 18 april. Detta är den första arbetsdagen efter påsk och samma dag som är sista ansökningsdag fört korttidsuppdragen i samma projekt.

Ansökan ställs per e-post till den ansvarige chefen för OIP och till den tjänsteman som lämnat projektrapporten.
Därefter sker inget. Inget svar från någon av de adresserade har kommit den sökande tillhanda ännu drygt  fyra månader efter ansökningstidens utgång.

På omvägar erfars att tjänsten är tillsatt av den först sökande tjänstemannen på OIP, men detta framgår inte av diariet där ärendet ännu ligger öppet. 
Ett antal frågor inställer sig då:

·         Var inte tillsättningen riggad för att låta den egna tjänstemannen få tjänsten?

·         Varför ligger ärendet öppet i diariet trots att tjänsten tillsatts?

·         Varför får den sent sökande inget svar från någon av de personer som är ansvariga, varav den ene är den som fördröjt projektrapporten och den andre är dennes chef?

·         Är inte en sent inkommen ansökan en offentlig handling som skulle ha diarieförts?

·         Ska inte sökande få svar på sina ansökningar och ev. möjlighet att överklaga det fattade tillsättningsbeslutet?
Om detta förhållande var ett undantag skulle det måhända kunna ha avlöpt utan att observeras, men så är inte fallet.

Också andra tjänster på OIP har utannonserats och kompetenta sökande har funnits som sökt, utan att få ett svar från OIP. De annonserade tjänsterna har naturligtvis tillsatts av egen personal eller nära kollegor.
Det får antas att dessa personer är väl kvalificerade men känslan som infinner sig är att arbetet på OIP på Skatteverket mer styrs av omtanke om egna medarbetare och nära kollegor, än av att tillse att de mest kvalificerade och kompetenta personerna får dessa tjänster.

Slutfrågorna blir:
Är detta ett olyckligt undantag bland Skatteverkets olika avdelningar?

Och alldeles oavsett, hur längre kan generaldirektören på Skatteverket låta denna nepotism fortgå?

söndag 6 november 2016

DAGS ATT VAKNA!

Som försvarsvän har jag nu i många år följt utvecklingen av det svenska försvaret. Med detta skrivet, ska jag omedelbart meddela att jag är en amatör. Jag saknar alltså detaljkunskaper om vapensystem och dessas effektivitet, om hur man för krig med bataljoner eller brigader och om de stora strategiska tankarna som tänks på Militärhögskolan.

Jag tror mig emellertid ha snappat ett och annat. Jag har en period varit en trogen åhörare på Folk och Försvars sammankomster och lyssnat på många Säkerhetspolitiska Sommartorg i Almedalen i Visby.

Från dessa tillställningar har jag några minnen som etsat sig fast. Det var kanske fem år sedan i Visby då jag fick några ord med general Michael Moore.  Jag nämnde att jag tyckte att försvaret var för litet med tanke på omvärlden, varpå generalen sade att Ryssland inte hade så mycket att komma med så vi kunde vara trygga och att vi skulle få tid att ställa om, om utvecklingen så krävde.

Jag minns mig att jag den gången uttalade en stor tvekan om att politikerna skulle vara vuxna situationen och i tid vidta de förstärkningar och i den omfattning som krävdes. Då kunde jag ana en viss tvekan hos generalen. Jag tror vi kunde enas om att historien var full av sådan brister med förödande resultat för de drabbade länderna.

Alltnog, fram till det senaste försvarsbeslutet, pågick det en tämligen omfattande debatt. De sociala medierna hade dagliga inlägg och artiklar och på något sätt fick jag intrycket av att dessa s.k. bloggare faktiskt i viss liten, men dock, utsträckning påverkade politiker och försvarsberedningen som då arbetade.

Dock fann jag det många gånger frustrerande att t.ex. lyssna på Folk och Försvars sammankomster.  Där framträdde alltid en skara experter på Ryssland, på kostnadsutvecklingen på militärmateriel, på vilken numerär m.m. som krävdes för att i någon mån kunna matcha Rysslands rustningar och t.ex. säkra svensk import vid en kris.

Nästan alltid fanns vissa av politikerna i försvarsberedningen närvarande. Det visade sig nästa omöjligt att ens få en antydan från denna skara om vad man kunde tänkas komma fram till som förslag. Måhända kunde det handla om att vidta vissa uppjusteringar men aldrig att någon gav sin syn på vad situationen verkligen krävde eller antydde vilken storleksordning av förstärkningar man kunde tänka sig.

Det gick så långt att jag ställde en fråga till generalsekreteraren Lars Ekeman där jag frågade om värdet av dessa sammankomster, där jag som åhörare fick experternas bilder och kunde dra egna slutsatser av vad som behövde åstadkommas medan politikerna föreföll närmast oberörda och opåverkade

Jag hade på något sätt en förställning av att man som politiker skulle lyssna på experter och utifrån detta dra egna slutsatser och sedan redovisa detta för medborgarna, men det visade sig vara ett feltänk. Otaliga var de tillfällen då klimatförändringen nämndes som det allt överskuggande akuta hotet.  Som medborgare med krav på besked av politiker inför val m.m. var det beklämmande.

Detta demonstrerade med all önskvärd tydlighet av det försvarsbeslut som blev resultatet av beredningens arbete. Det bidde en tumme!

Men så när hela processen kommit i hamn, avstannade merparten av inläggen och artiklarna på de sociala medierna. Medan jag förr varje dag kunde läsa intressant artiklar eller inlägg, kan jag i dag få vänta i veckor. Ett fåtal bloggare som Jägarchefen, Wiseman, Skipper och Karlis Neretnieks är ännu aktiva.

Jag begär självklart inte att dessa dagligen ska förse mig med daglig intressant information, det vore orimligt, men dessa bloggar innehöll ofta andras inlägg eller de refererade till andra som var aktiva.

Nu är stillheten påtaglig. Vad har hänt?

Har den säkerhetspolitiska situationen förbättrats? Har försvaret, både det militära och det civila, fått förstärkningar som på ett antal års sikt kommer att innebära väsentliga förbättringar och förstärkningar eller har flertalet debattörer drabbats av utmattningssyndrom?

Svaren på flertalet av dessa frågor är nej.

Jag tror att det är i dessa tider som det är än viktigare att alla som tidigare varit aktiva i debatten, blir än mer aktiva. Jag gissar att det var för att öka den fysiska tryggheten som människor en gång slöt sig samman i samhällsgemenskaper. Jag anser att landets säkerhet och dess försvar är det viktigaste ansvarsområdet för en politiker.

Därför hoppas jag att alla tidigare aktiva debattörer nu tar sig samman och ökar trycket på de politiska församlingarna.

onsdag 14 oktober 2015

Invandringen och verkligheten


I dag har jag sett och lyssnat till partiledardebatten i riksdagen. Det var med mycket kluvna känslor.

Jag kan inte avgöra om det jag såg och hörde var ett tecken på styrka eller svaghet.

Mitt intryck är att man i huvudsak argumenterade för sina egna budgetförslag och mot motståndarnas.

Samtidigt måste varje budget i dagsläget vara överspelad direkt som den läggs fram. Man nämnde att en prognos talade om 150 000 människor som kan komma invandrande.

Om kostnaden för att försörja dessa människor ligger på 100 000 kronor per år innebär detta en årlig kostnad på 15 miljarder. Gissningsvis är det kommunerna som får stå för merparten av detta.

Redan innan den stora strömmen av inflyttare kommit vet vi att det saknas lärare i dagens skola.

Nu kommer kanske en normal årskull barn tillsammans med sina föräldrar eller som ensamkommande. Hur och var dessa ska få skolgången ordnad har ingen av politikerna nämnt. Vad kostnaden för detta är kan man bara gissa. En hastig internetsökning visar att skolpengen, dvs. det belopp som kommunerna betalar till skolorna för varje elev ligger på mellan 75 och 90 000 kronor per år. Detta innebär en kostnad för kommunerna på kanske 7 – 8 miljarder per år.

Till detta kommer att dessa människor ska bo någonstans. I dagsläget förefaller många ha hamnat i glesbygdskommuner som haft tomma bostäder.  Där finns det emellertid knappast några arbeten.

Tak över huvudet och skolgång för barnen är dock inte det enda. Dessa människor kommer att behöva sjukvård, det kommer att behövas social insatser, ett utbyggt rättsväsende som kan ta hand om den ökade ärendehantering som dessa människor kommer att ge upphov till, etc.

I dagsläget lär det finnas mer än 10 000 personer som fått avslag på sina asylansökningar och som ska föras ut ur landet.  De ansvariga myndigheterna har inte resurser att genomföra detta.

Jag hörde Jonas Sjöstedt berätta om den tillit merparten av människor i Sverige känner för varandra och för myndigheterna och vikten av att denna tillit.

Denna tillit som svenskarna upplever är ett resultat av ett månghundraårigt arbete av stat och myndigheter där medborgarna successivt känt att dessa agerar för deras bästa.

De människor som kommer hit har helt andra erfarenheter. De kommer från klansamhällen där staten aldrig agerat för medborgarnas bästa. Klanen eller släkten har varit medborgarens skydd mot staten, dvs. övermakten. Att tro att dessa människor på några år skulle anamma denna svenska tillit, känns oerhört naivt.

Södertälje har en stor Assyrisk/Syriansk invandrargrupp. Hos många av dessa unga finns inget intresse av att assimileras. Tvärtom uttalar de ofta att de inte vill eller tänker bli ”svennar”. Gruppen agerar i mångt och mycket utanför det svenska samhället och dess ramar. Rättsskipningen när olika personer i denna grupp kommit i konflikt hanteras av deras kyrkor.  Då har de ofta bott i Sverige i minst en generation.

Södertäljeborna verkar inte sympatisera med dessa inslag i deras kultur. Deras tillit till denna invandrargrupp är inte stor.

Inget modernt land har tagit emot så många invandrare på så kort tid, för Sveriges del 15 personer per 1 000 invånare. Tyskland verkar säga stopp vid dryga 6 personer per 1 000 invånare.

Jag tror dessvärre att resultaten av denna invandringsvåg kommer att leda till mycket höga kostnader för det svenska samhället. Det kommer att resultera i ännu större och fler segregerade områden med stor arbetslöshet och hög kriminalitet. Dagens problem med områden dit inte svensk polis och lag gäller kommer att bli mångdubbelt fler.

I slutändan kommer detta att leda till ett en snabbt eroderande tillit människor emellan och oerhört mycket större förakt för politiker än vad fallet är just nu. Risken för direkta våldshandlingar mellan ”svenskar” och olika invandrargrupper är nog dessvärre inte försumbar.

Detta diskuterades inte i dagens debatt.


 

torsdag 1 oktober 2015

Inre utlänningskontroller


Jag citerar i dag, den 1 oktober 2015, en artikel i DN om enorma ekonomiska påfrestningar om inte integrationen av flyktingar fungerar bättre än vad fallet är i dag. DN har lyssnat på en presskonferens med inrikesminster Anders Ygeman.

Inrikesministern flaggade också för att de så kallade inre utlänningskontrollerna ska bli fler. Personer som inte har rätt att befinna sig i landet, exempelvis flyktingar som har sökt asyl och fått avslag, ska utvisas.

– Vi ska vara öppna och generösa men det innebär också att de som inte har asylskäl måste avvisas eller utvisas, sade Ygeman.

Han tillade att kontroller kan göras när polisen bedömer att en person är ”misstänkt” – men det får inte ske på basis av hudfärg, hårfärg, språk eller religion.”

Som en enkel själ, tillika statstjänare och f.d. värnpliktig militärpolis undrar jag hur detta går ihop.

Polisen får i uppgift att söka t.ex. en nigeriansk man som ska utvisas. Polispatrullen vandrar i centrala Stockholm och ser ett antal personer med afrikanskt ursprung. Hur ska polispatrullen kunna se om någon av dessa är misstänkt?  De får ju, enligt inrikesministern, inte kontrollera någon på grundval av dennes hud- eller hårfärg.

Ska de då kontrollera ett antal personer med europeiskt utseende i stället, eller kanske både afrikanerna och europeerna? Vad vet jag?

Men för mig förefaller detta vara ett utslag av politisk korrekthet och/eller  att vilja ge sken av handlingskraft men samtidigt instruera ordningsmakten på sådant sätt att uppgiften blir omöjlig att utföra.

Tur man inte jobbar som polis.

 

lördag 25 oktober 2014

Avdelning onödigt arbete


Tidigt i min statstjänstemannakarriär fick jag ett uppdrag att vara lärare på Polishögskolan. Där genomfördes kurser för de poliser som tröttnat på patrullerandet och ville söka kontorsarbete på de dåvarande eko- och bedrägerirotlarna runt om i landet. Det var trevligt.

Bland mina mer erfarna kollegor på skatteverket hade jag hört många klaga över att deras brottsanmälningar oftast skrevs av av åklagarna. Kollegorna fick beskedet att brott ej kunde styrkas, trots kollegornas egna bedömningar att brott var uppenbart begångna. Kollegorna sade vid fikarasterna att det var meningslöst att lägga kraft och tid på att formulera brottsanmälningar enligt konstens alla regler.

På en av kurserna nämnde jag detta, varpå poliserna med en mun protesterade. De sade att åklagarna nog hade fullt upp med andra brott att lagföra och att antalet anmälningar som inte blev åtgärdade var en klar och tydlig signal till i sista hand riksdag och regering som skulle kunna reagera och tillskjuta ytterligare pengar till åklagaväsendet så fler åklagare kunde utbildas och fler lagbrytare lagföras. Jag tyckte de hade en poäng.

Nu närmar sig min karriär sitt slut. Jag har flera brottsanmälningar de senaste åren och efter flera möten på Ekobrottsmyndigheten och byten av åklagare har mig veterligen inget hänt. Ekobrottsmyndigheten svarar inte ens på mina e-postförfrågningar när jag undrar hur det går. Nu har jag börjat ifrågasätta polisernas råd den gången.

I torsdag deltog jag så på ett möte på Skatteverket som delvis handlade om hur vi i kontrollverksamheten i större utsträckning skulle använda oss av våra borgenärshandläggare för att vi snabbare och mer effektivt skulle kunna säkra de pengar och tillgångar som våra skatteundandragare tjänat på sin brottsliga verksamhet.

Självfallet är detta bra. Vi ska ju inte trakassera medborgarna och de bland dem som är skatteundandragare om det i slutändan inte leder till att de undandragna skatterna betalas.

Dock nämndes att just dessa borgenärshandläggare var överlupna med arbete liksom de jurister (= processförare) som var syssla med att ansöka hos domstolarna om betalningssäkringar av de obetalda skatter som blir resultatet av kontrollverksamhetens arbete. Nästa år skulle dessutom borgenärsavdelningen minskas enligt ett beslut fattat på huvudkontoret.

Samtidigt har vi i kontrollverksamheten i åratal beordrats att öka kontrollerna. Fler och snabbare har varit ordern.

Nu blir jag varse att vi å ena sidan ska öka kontrollerna och å andra sidan kommer än färre personer att finnas på plats för att säkra de pengar och tillgångar som våra kontroller resulterar i.

Här och i den brottsutredande verksamheten måste ligga ett prioriteringsfel begravet. Om vi inte ens tillnärmelsevis kan lagföra eller säkra pengar för betalning av skulder, varför ska vi då öka kontrollerna. I mitt tycke ska vi ha en organisation eller en kedja av organisationer som i görligaste mån saknar flaskhalsar.

Jag anser att kontrollverksamheten endast ska ha den omfattningen som gör att övriga delar av organisationen och Ekobrottsmyndigheten och deras åklagare klarar av att handlägga på ett bra och effektivt sätt.

Hittills har jag sett få om ens några tecken på att riksdag och regering tagit intryck av bristerna. Kanske är detta en följd av att myndigheterna i sina årsredovisningar brister i att på ett tydligt sätt förklara för riksdagen och regeringen hur det egentligen står till. I stället tror jag att man skryter med höga tal i de olika parametrar som numera ska redovisas enligt den mål- eller resultatuppföljningsmodell som styr verksamheterna.

Jag påtalade på mötet att vi kanske inte skulle lägga så mycket kraft på kontrollerandet om vi inte kan ta hand om resultatet på ett bra sätt. Jag fick visst medhåll från borgenärsföreträdaren som höll i mötesinformationen. Den närvarande kontorschefen däremot fokuserade på någon detalj i diskussionen, enligt den välkända Parkinsonska lagen; ju mindre viktig en fråga är ju mer tid och kraft kommer den att ta.

Kejsaren är naken!

måndag 20 oktober 2014


Statlig kärnverksamhet i förfall

Skatteverket är numera en populär myndighet. Detta beror på att man arbetat på att ge service till medborgarna. Man kan numera sköta mycket av kontakterna med verket via datorer eller mobiler, Man kan deklarera via dessa och andra media och man kan ställa frågor till verket via nätet och få svar tämligen omgående.

Detta är bra och något jag är mycket positiv till.

I arbetet för att uppnå detta mål, har man arbetat hårt på att få oss anställda att ge service och ha en positiv attityd gentemot medborgarna. De är våra kunder och de ska ha snabb och effektiv service. Också detta håller jag med om, men bara när det gäller sådana arbetsuppgifter som t.ex. skatteupplysningen, om folkbokföringen, när det gäller att registrera de som önskar bli företagare, etc.

Nu har emellertid Skatteverket också en annan uppgift och det är att se till att medborgarna betalar de skatter och avgifter som Sveriges beslutande församlingar beslutat om. Detta innebär kontroller av olika slag av medborgarnas deklarationer och underlagen för dessa.

I denna verksamhet anser jag inte att de skattskyldiga är våra kunder. Här är det i stället medborgaren i gemen som via de lagstiftande församlingarna är våra kunder. Det är dessa församlingar som ska få de skatter och avgifter som beslutats om.

Men också i denna verksamhet vill Skatteverkets ledning se de skattskyldiga som vi kontrollerar som kunder och man sätter upp tidsramar som t.ex. skatterevisionerna ska hållas inom. Man sätter också, liksom andra myndigheter, upp antalsmål i kontrollverksamheten.

Därigenom premierar man snabbhet före rättssäkerhetsaspekten. Naturligtvis slår ledningen alltid ifrån sig och säger att allt ska snabbt ändå ska ske rättssäkert, men i realiteten blir naturligtvis den senare lidande om vi satsar på snabbhet.

En annan förlorare kan bli sådana ärenden som är komplicerade. Dessa tar ju tid att utreda och om vi ska klara många kontroller väljer man ibland i verksamheten att ta sig an enkla ärenden. Vi kan avstå från ärenden som kan visa sig handla om ekonomisk brottslighet och i stället välja enkla utredningar av mer eller mindre bagatellkaraktär.

Detta har jag opponerat mot, vilket inte uppfattas positivt av ledningen som helst vill ha lydiga tjänstemän som gör som man är tillsagd och inte klagar eller ifrågasätter.

För något år sedan var förre Riksrevisorn Inga-Britta Ahlenius gäst i ett intervjuprogram i TV. I programmet var hon mycket kritisk till svensk statsförvaltning och hur denna styrs.

Hon sade att det är en väsentlig skillnad på att leda en myndighet och att driva en butik på Storgatan. Med detta menade hon att en myndighet inte kan drivas efter liknande lönsamhets-och effektivitetskriterier som ett företag. Tjänstemannaandan måste återupprättas. Tjänsteutövning måste präglas av oväld och ansvar.

Detta har jag alltid känt. I den myndighetsutövning i form av skatterevision jag har utövat har jag alltid strävat efter att nå ett läge där jag känner mig säker på att vi kan fatta ett korrekt beslut oavsett vad motparten presterat i form av material och utsagor. Detta har ibland tagit tid. En stor del av detta arbete är också intellektuellt, dvs. det kan likställas med en brottsutredning där man får söka bevis på olika håll och sedan söka förstå vad som skett. Det tar tid och framsteg i tankearbetet kan inte stressas fram med t.ex. tidsramar.

Denna typ av myndighetsutövning som Skattekontroll utgör innebär ett betydande intrång i den enskildes liv. Taxeringslagen anger: Skatteverket ska tillse att ärendena är tillräckligt utredda. Den genomgående strävan måste då vara att utredningarna ska vara så kompletta att det kan fattas korrekta beslut. Om detta inte är fallet har vi, enligt min uppfattning, ägnat oss åt myndighetsmissbruk och det är allvarligt och får inte förekomma.

Här tycker jag Skatteverket har trampat i galen tunna, dvs. försöker efterlika det den f.d. Riksrevisorn kallar att driva en butik på Storgatan.

Gör om – gör rätt!