Hågkomster 6

Under mina år som revisor har jag understundom haft anledning att fundera över den ev. kriminella statusen hos de stackars kunder som skulle bli föremål för mina och mina kollegors tarvliga värv när vi inte i till fullo tillämpar den föreskrivna C-attityden.

Skälen till dessa funderingar har ju varit att något förbereda mig och kollegorna om kunderna inte visade sedvanlig tacksamhet över vårt perversa intresse för dem.

Jag var ju redan då underkunnig om svårigheterna att få tillgång till dylik information. Sådan är ju oftast sekretessbelagd hos de myndigheter som kan sitta på den, men skam den som ger sig har jag tänkt och skridit till verket.

Så en gång för många år sedan infann sig en sådan situation. Jag skulle, via revisionsinstitutet, försöka sälja in ett ev. beskattningsförslag till en då ovetande lycklig kund. Men genom ett särdeles idogt tankearbete hade jag lyckats finna kundens tidigare verksamheter vara av sådan art att den ev. skulle ha kunnat bereda de rättsvårdande myndigheternas ett visst arbete.

I akt och mening att utröna om detta var vid handen, tog jag mig först för att ringa Rikspolisstyrelsen i frågan. Detta visade sig vara en icke-framkomlig väg. Man meddelade att någon sådan information kunde man verkligen inte delge en enkel statstjänsteman. Den var helt sekretessbelagd i den mån man nu ens satt på den efterfrågade informationen.

Jag ringde då i stället upp domstolsverket i samma fråga, men fick där reda på att för att jag överhuvudtaget skulle kunna få svar, var jag nödsakad att kontakta den ev. tingsrätt som skulle ha kunnat ha haft ett mål mot personen i fråga och då en offentlig handling i form av en dom skulle kunna lämna ut. Jag visste ju inte detta så också där gick jag bet.

Brödlös men icke rådlös, tog jag då istället telefonluren och slog telefonnumret till Kriminalvårdsstyrelsen i Norrköping. Direkt i växeln uppgav jag vilken typ av information jag var ute efter och fick omedelbart svaret:

– Vilka två slutsiffror har personen i sitt personnummer, så kopplar jag till den avdelningen.

Strax talade jag med en handläggare som gav mig lugnande besked. Personen i fråga hade inte varit föremål för kriminalvårdens omvårdnad de senaste fem eller om det nu var tio åren.

En annan gång kontaktades jag av en späd kollega av kvinnokön. Hon skulle få besök av en kund från taxinäringen vars räkenskaper kollegan inte ansåg kunna rymmas helt inom lagstiftningens bokstav och anda. Dessutom hade kunden visat en något otacksam sida i tidigare kontakter, huvudsakligen via telenätet. Kollegan var uppenbart skakad och bad om råd.

Nu bodde taxinäringskunden på en adress i Hässelby i västra Storstockholm, så jag tog mig för att ringa den polisstation som låg närmast adressen och fick direkt tala med en av de batongsvingande statstjänstemännen därstädes.

Jag förklarade som det var, att vi gärna ville veta hur vi skulle kunna säkra kollegans liv och hälsa om kunden skulle ha haft en så olycklig barndom och uppväxt att detta skulle kunna resultera i att han företog sig något av mer våldsam karaktär mot en medmänniska.

Jag ska titta efter sade motparten som lagt batongen ifrån sig. Så, efter en kort stund återkom denne.

– Nja, det verkar lugnt, sade motparten, han har visst fått en villkorlig dom med ett par månader på korrektionsanstalt bara.

Jag frågade vad som då kunde ha drabbat kunden som fått en dylik grav reprimand från det allmänna.

– Jo, svarade motparten, jag ser här i registret att han medelst något grövre vapen skulle ha misshandlat en medmänniska.

– Men en sådan grov förseelse skulle väl ha renderat en längre vistelse på korrektionsanstalt och inte en villkorlig dom, blev min förbluffade slutats.

– Nja, sade motparten, det här är ju som Du vet Sverige. Men Ni behöver nog inte oroa er. Detta hände ju för flera år sedan.

Samtalet avslutades, men som den försiktige furir och Livhusar jag är, tillsåg jag att kollegan slapp ta emot den otacksamma kunden utan att ha sällskap av en fullvuxen kollega, tillika av manligt kön samt att ytterligare fullvuxna män fanns i direkt anslutning till rummet där mötet ägde rum.

Mötet avlöpte lugnt och kollegan kunde slappna av och fortsätta trakassera kunden med att författa en promemoria, vilket, för er yngre kollegor som läser detta, var den gammaltestamentliga beteckningen på Förslag till beslut.

Den slutsats jag dragit av detta är att man inte ska ge upp om man stöter på patrull när man vill ha ut information från Myndighetssverige. Det finns alltid någon instans som tillhandahåller det man vill ha.