Under tidigt 1990-tal hade jag förmånen att få delta i
utredningar av upplägg med flygplansleasing.
Bakgrunden var att bolagsskatten skulle sänkas under två år i
två steg från 52 procent, först till 40 och sedan till gissningsvis 30 procent.
De stora börsbolagen hade goda tider och önskade minimera
sin skattebelastning och skjuta fram vinsterna ett par år för att uppnå en
lägre skattebelastning.
Så, i mitten eller slutet av december månad, dvs. den sista
av de 18 månaderna i räkenskapsåret, ”köpte” kommanditbolaget på sig en smärre
flygplansflotta bestående av vanliga trafikflygplan.
Säljare var oftast amerikanska leasingbolag.
Samtliga flygplan var uthyrda till flygbolag jorden runt som
således plötsligt fick betala leasingavgift till kommanditbolaget för hyra ett
drygt tiotal dagar i december månad på totalt kanske någon eller ett fåtal
miljoner kronor.
”Köpeskillingen” för flygplanen uppgick till någon eller några
miljarder kronor som således blev avskrivningsunderlaget. Eftersom nu
räkenskapsåret var förlängt kunde man således få en avskrivning med hela 45
procent och om underlaget var i miljardklassen blev det rejäla
avskrivningsbelopp.
Om intäkterna var på en miljon kronor och 450 miljoner
kronor var avskrivningen så blev underskottet 449 miljoner kronor det
taxeringsåret. Detta underskott kunde sedan kommanditdelägarna använda för att
reducera deras normala beskattningsbara vinster detta sista år med 52 procent
bolagsskatt.
Det var således en mycket lönsam verksamhet.
Frågan var då för Skatteverket om kommanditbolaget verkligen
ägde flygplansflottorna eftersom det var kravet för att de skulle kunna företa
avskrivningarna.
Det var spännande tider för en ung, vacker och smärt,
skatterevisor, med underbara revisonsmöten med lite svettiga storbolagsdirektörer
som ombads förklara skälet till att man t.ex. som stort byggbolag skulle köpa
en flygplansflotta.
Det harklades och hummades och så undslapp man sig att det ju
var mycket viktigt att lära känna den internationella leasingmarknaden! Vi höll
masken även om det var svårt.
Vi inhämtade ett mycket stort antal avtal på engelska som
var förknippade med ”köpet” och lusläste dessa för att förstå upplägget och kom
så småningom fram till att i slutändan, dvs. efter några år skulle de ”köpta”
planen återgå till säljaren för ett mer eller mindre förutbestämt pris.
Ett par kollegor företog ett par beräkningar över det
ekonomiska utfallet av transaktionerna och fann att vinsten för
kommanditdelägarna, förutom den minskade beskattningen, i slutändan skulle
motsvara en normal bankränta om pengarna placerats på bank i stället för i en flygplansflotta.
Vi upptäckte under arbetet också att uppläggen var double
dip- eller tripple dip-transaktioner.
Innebörden av detta är att förutom de svenska
kommanditbolaget kunde också användarna dvs. flygbolagen som flög planen och i
vissa fall också säljarna företa avskrivningar på samma flygplan.
Världens
skattebetalare var viktiga flygplansfinansiärer.
En lustig episod inträffade under arbetet. Genom en slumpens
skörd lyckades några kollegor i Norrland, under en revision hos en
kommanditdelägare, komma över en skrivelse från en av de mer framstående
skatterådgivarna. Skrivelsen utgjorde ett svar på en förfrågan från
kommanditdelägarna hur de skulle förfara för att slippa skattetillägg om
Skatteverket skulle neka dem underskottsavdragen från dessa kommanditbolag.
Skatterådgivaren skrev att de i mer eller mindre luddiga
ordalag skulle nämna att bolagen var kommanditdelägare i kommanditbolag som
ägde flygplan. En formulering minns jag dock ordagrant ur skrivelsen:
”..ty, för den händelse Skatteverket får klart för sig den
fullständiga bilden, kommer värdeminskningsavdraget med all sannolikhet att
vägras.”
Kort därpå fanns i den illustra skriften Svensk skattetidning,
en artikel av samme skatterådgivare, i vilken denna meddelade att Skatteverket
har helt ute och cyklade när vi ville vägra underskottsavdragen för dessa
kommanditdelägare.
Detta gav åtminstone mig en viktig lärdom om hur våra
motpartskonsulter arbetade.
Skatteverket fattade så beslut att vägra
underskottsavdragen, vilka överklagades av kommanditdelägarna. Vi förlorade i
läns- och kammarrätterna.
Ett knappt tiotal år därefter satt jag en sommarkväll och
såg TV-nyheterna, när det plötsligt meddelades att Regeringsrätten fattat
beslut i flygplansleasingmål och vägrat delägarna underskottsavdrag.
Regeringsrätten hade företagit s.k. genomsyn och funnit att det hela rörde sig
om lånetransaktioner, vilket alltså innebar skattehöjningar i
flermiljardersklassen. Vi hade alltså rätt i vår bedömning och vann alltså!
Tyvärr hade Skatteverkets taxerare på myndigheterna runt om i
landet inte följt upp våra beslut i alla delar de följande taxeringsåren och då
var det för sent att korrigera dessa. Detta var ju lite pinsamt, speciellt som
vi blev varse att kommanditdelägarna i sina årsredovisningar de följande åren
företagit reserveringar för tillkommande skatt till följd av de då pågående
processerna.
Där visade myndigheterna alltså en allvarlig brist på konsistens.
Men nu sedan vi blivit en enda myndighet är ju det problemet ur världen!!!
Under denna period beslöts om ett löneavtal där en miljonbonuspott
hade avsatts för att premiera goda insatser inom verket.
Så, i början av 2 000-talet, var jag tjänstledig för arbete i
ett EU-projekt i Bosnien & Hercegovina. Då upptäckte jag ett år i januari
månad att jag fått en summa insatt på mitt bankkonto. Kul tänkte jag, men så
när en likadan summa också landade på kontot i februari, blev jag fundersam och
undersökte det hela och fann att pengarna kom från Skatteverket.
Jag skrev därför ett e-postmeddelande till Skattechefen i
Stockholm, i vilket jag tackade för pengarna som jag antog var utbetalningar av
ur den bonuspott som avtalats och som jag äntligen fått del av som en följd av
det lyckosamma arbetet med flygplansleasingen.
Svaret kom snabbt. Betala omedelbart tillbaka pengarna!
Aldrig får man vara nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar