Hågkomster 4

Under en period i mitten av 1990-talet hade Skattemyndigheten i Stockholm tagit fram en ny karriärväg.

Dittills hade den enda karriärvägen gått via chefsstolen. Det innebar att en bra handläggare eller revisor som önskade höja sig över kollegornas minimala lönenivå kunde erbjudas att bli chefer.

Cheferna hade då som nu ett mer gynnsamt löneläge än de enkla handläggarna och i stället för att en bra handläggare skulle söka sin framgång på den privata marknaden fick de bli chefer.

Följden blev att inte alltid alldeles lämpliga personer kom att befolka chefskadrerna.

Nu, presenterade så dåvarande personalchefen Per Stenbeck under buller och bång, en utredning som skulle råda bot på detta problem. Dels skulle chefer utses efter sina chefsegenskaper, dels skulle duktiga handläggare kunna få en expertroll inom sitt område. Löne- och utvecklingskarriären skulle således kunna ske på två parallella spår; ett chefs- och ett expertspår.

Man berättade också att riktigt duktiga experter skulle kunde komma att hamna ännu högre lönemässigt än en chef, t.ex. den egna chefen.

Som en trolig följd av denna utredning kom så en omorganisation i Stockholmsmyndigheten.

Man införde, om jag minns rätt i alla detaljer, tre avdelningar; en riks- (nuvarande SFA), en regional- som huvudsakligen skulle sköta företagsamheten och en lokal avdelning, som skulle sköta personbeskattningen. Avdelningarna var i sin tur indelade i olika kontor.

Själv kom jag att tillhöra Avdelning Region eftersom jag arbetade med revision.

Nu skulle den Stenbeckska utredningen också omsättas i handling. Därför beslöts att det på varje separat kontor på avdelningen skulle utses FK (funktionsansvariga kontor) och över dem FA (funktionsansvariga avdelning).

Man införde således FK moms, FK AG och ett stort antal andra FK:n. Dessa utsågs efter ett sökförfarande, bland de medarbetare som ansågs besitta den högsta kompetensen inom sitt område och de fick ta sig rollen som det egna kontorets experter.

FK:na skulle också årligen utvärdera kontorets utredande för att utröna förbättringspotentialen.

På en högre nivå skulle FA verka. De skulle ha ännu högre kompetens än FK:na. De skulle alltså samla avdelningens FK:n för gemensam kompetensutveckling genom bl.a. informationsspridning.

Därutöver skulle FA:na överpröva resultaten av FK:nas årliga utvärderingar för att utröna om FK:nas kompetens var rätt eller om de brast i vissa avseenden.

Nu kom också dessa experters löner att förbättras i enlighet med utredningens förslag.

Själv lyckades jag söka och utses till FA revision på avdelningen. Några FK:n hade jag lyckligtvis inte att hantera. Däremot skulle jag svara för informationsspridningen till revisorerna på avdelningen.

Nu bar det sig inte bättre än att de ekonomiska hjulen i samhället att snurrade allt bättre. Plötsligt förlorade avdelningen allt fler revisorer till den privata banan.

Jag började oroa mig för detta och förde statistik över avgångarna. Det visade sig t.ex. att avdelningen förlorade 40 procent av antalet revisorer inom en 18-månadersperiod.

Det innebar att kompetensförlusten var betydligt högre eftersom det var erfarna revisorer som slutade medan påfyllningen skedde av aspiranter eller nyutsedda skatterevisorer.

Jag minns också en dag då ett av kontoren förlorade två revisionschefer och två erfarna revisorer. Där och då gick minst 75 års samlad kompetens om intet. Om inget hände skulle snart avdelningens revisionsverksamhet utarmas nästan fullständigt.

Jag påtalade detta för avdelningschefen och fick så småningom svar, där denne hänvisade till personalavdelningen statistik som sade att avgångsförlusterna för Stockholmsmyndigheten inte var onormalt hög. Statistiken gällde dock samtlig personal och man hade ingen särredovisning per yrkeskategori.

Jag vet inte om skälet till avdelningschefens kallsinnighet inför läget, men detta visade sig bara vara ett av många försök från min sida att utan framgång, påtala sakförhållanden som jag bedömer skulle kunna åtgärdas på ett eller annat sätt.

Snart fick jag andra arbetsuppgifter och så småningom en ny organisation i vilken expertrollen togs bort.

Detta var till allmän glädje, nu kom ingen att känna sig utpekad som mer kunnig än kollegorna och slapp också nesan att se den månatliga förolämpningen ligga högre än kollegornas.