Hågkomster 3

En gång, också detta i min ungdoms blomning, reviderade jag och en kollega en patentbyrå.

Till saken hör nu att skattecheferna på den tiden var myndighetschefer och på den tiden var dylika beslutsfähiga, dvs. med chefskapets ansvar följde naturligt också en befogenhet att agera.

Dåvarande skattechefen personifierade detta i högsta grad. Inte ens generaldirektören på dåvarande RSV kunde sätta sig på denne.

Skälet till revisionen var nu att byrån årligen företog en reservering likt någon slags periodiseringsfond och den kallades någonting som, om jag minns rätt var - förutbetalda grundavgifter.

Det gick till så att när en person ville ha ett patent och byrån bestämt sig för att bistå personen med ansökan, så fick denne betala en grundavgift. Dessa grundavgifter uppgick till ungefär 10 000 kronor. 

Av detta belopp intäktsfördes dock bara en femtedel. Resterande belopp reserverades och eftersom en patentansökan tog ungefär 5 år till beslut, intäktsfördes resterande fyra åren ca 2 000 kronor per år.

Fonden uppgick för byråns del till flera miljoner kronor och byggdes på med några hundra tusen kronor varje år.

Till saken hörde att all byråns övriga arbete fakturerades den sökande personen löpande. Dessa belopp intäktsfördes i vanlig ordning och när patentet gått igenom skulle alla intäkter vara intäktsförda.

Frågan var alltså om denna behandling av grundavgifterna stod i överensstämmelse med lagstiftningen.

Som vanligt i sådana sammanhang hade någon pervers specialist skrivit en bok om reserveringsmöjligheter. Denna luslästes nu och i boken fanns ett flödesschema uppritat med frågeställningar som skulle besvaras med ja eller nej och när man fullgjort övningen skulle resultatet kunna utläsas som att reserveringen var acceptabel eller ej. Bl.a. var en av frågorna om det belopp som ev. då skulle reserveras, var att anse som en definitiv intäkt vid betalningstillfället eller ej, dvs. om den kunde den återbetalas helt eller delvis till den sökande. 

Om den frågan besvarades jakande, skulle ingen reservering företas.

Byråns svar på vår fråga, om de plägade återbetala några grundavgifter, t.ex. om patent inte skulle ges, blev nekande. Intäkten var alltså definitiv. Byrån hävdade också att samtliga patentbyråer tillämpade förfarandet med denna reserveringsform.

För att då förbättra vårt beslutsunderlag ringde jag den författande specialisten och beskrev översiktligt ärendet utan att för den skull förfalla till sekretessbrott. Svaret blev för mig något överraskande. Han sade ungefärligen att han skulle kunna argumentera både för Skatteverkets ståndpunkt som för den motparten förfäktade.

Money talks, blev min slutsats när det gäller dylika specialisters förhållningssätt till sanning och konsekvens …

Jag förankrade så vederbörligen hos vår egen rättsenhet och hos taxeringsnämndens ordförande, vår tanke att vägra reserveringen helt och återföra det hela beloppet till beskattning det reviderade taxeringsåret. Taxeringsnämnden var den instans som på den tiden fanns för att avgöra ärenden som kunde gå de skattskyldiga emot och den bestod av politiskt tillsatta ledamöter. Nämndens ordförande var en äldre man med ett långt liv i skatteförvaltningen och vid tidpunkten i fråga, fögderichef.

Jag föredrog så ärendet för nämnden och alla ledamöter nickade instämmande i min slutsats under föredragningen. Mitt förslag accepterades alltså och omsattes dagen därpå i ett beslut som skickades till patentbyrån.

Så gick ett par veckor och slutet av oktober närmade sig med stormsteg.

På den tiden skulle taxeringsprocessen vara avslutad den sista oktober. De skattskyldiga skulle få sina skattepengar i början av december månad, till gagn för julhandeln och alla barns julaftnar. Alla handläggare – taxerarna - skulle likaså belönas med den årliga taxeringsfesten, bjudna på lokal med mat, dryck, spex och dans.

Då ringde mig skattechefens side-kick och bad mig komma upp och föredra patentärendet.

Jag gjorde så. Fick nickande och visst instämmande från denne, som också berättade att byrån hade begärt ett sammanträffande med skattechefen. Mötet skulle ske dagen därpå, varför jag beordrades närvara i sällskap av taxeringsnämndens ordförande.

Skolad som lydig livhusar, infann jag mig hos skattechefens i dennes stora sammanträdesrum. Där fanns också taxeringsnämndens ordförande, men också patentbyråns chef och en äldre man som presenterades som f.d. bankdirektör och en person som arbetat med och skrivit den aktuella lagstiftningen på området.

Denne senare vände sig under mötet enbart till skattechefen och inledde med orden: Bäste bror, varpå följde en lång föredragning som utmynnade i kravet att taxeringsnämnden skulle fatta ett nytt beslut, vari fonden storlek skulle få förbli oförändrad sedan föregående år. Dessutom åtog sig byrån att utforma en reserveringsmodell för framtiden, som man sade skulle lända till efterrättelse i hela branschen. Ty, som sade man, det är ju orättvist om endast vår byrå skulle bli upptaxerad, ovetande om att det var min och kollegans tanke att åtgärda alla patentbyråers taxeringar i efterhand.

Skattechefen förklarade så att man på mötet inte skulle förhandla med byrån och byråns deltagare fick avtåga.

Skattechefen frågade då om min syn, varpå jag föredrog ärendet fullständigt och åberopade det stöd jag funnit i den perverse specialistens bok. Jag argumenterade med viss emfas för min och myndighetens hållning som den kommit i uttryck i taxeringsnämnden beslut.

Skattechefen avgjorde då ärendet på det sätt som byrån föreslagit, gick till sin sekreterare och dikterade ett nytt beslut, som skevs ut och gavs till nämndens ordförande med budskapet:

-  Detta beslut får Du se till att fatta på taxeringsnämndens möte i kväll.

Ordföranden höll på att svimma. Jag var upprörd, men teg, överraskande nog, den gången.

Jag deltog inte i den kvällens sammanträde. Jag hade ju inget att tillföra, men förstod ordförandens bryderi. Hur skulle han nu övertyga nämnden att man tidigare fattat fel beslut, men så blev det alltså. Fan vet hur.

I denna veva, stod den regelbundet återkommande lönerevisionen för dörren. Vi var alla placerade i lönegrader och jag och mina samtidigt anställda kollegor såg fram emot detta med viss förhoppning.

Då kom så en dag strax efter mötet med skattechefen. En av revisionscheferna kom fram till mig och sade:

-        Jag hörde att du varit hos skattechefen. Det gjorde du visst bra!

Så kom då äntligen beskedet om den nya lönen. Jag fick tre lönegraders höjning, medan mina jämbördiga kollegor bara fick två.

Man kan därvid välja mellan två slutsatser att dra.

Den enklaste är den illvilliges genom att hävda att den extra lönegraden utgjordes av en slags muta, ett försök att få mig att hålla tyst om den udda och misstänkt rättsvidriga beslutsgången.

Själv föredrar jag än i dag att se saken annorlunda och mer välvilligt. Jag drar alltså slutsatsen att jag belönades för att jag vågade slåss för min uppfattning inför den näst intill allsmäktige skattechefen.

Huruvida någon, det påföljande taxeringsåret, åtog sig att syna, den av byrån utlovade, reserveringsmanualen och dess ev. överensstämmelse med skattelagstiftningen, undandrar sig än i dag mitt bedömmande. Jag var då fullt upptagen med andra spännande ting.