Hågkomster 1

Det var det andra året på min landskanslistutbildning. Året var 1986 och jag satt i Skattehuset och praktiserade taxering i någon slags rörelsenämnd och allt arbete var pappersbaserat.

Plötsligt när jag bladar igenom ytterligare en bunt med deklarationer, liksom lyser namnet på nationalklenoden Astrid Lindgren emot mig från en deklaration som innehöll en rejäl bunt kontrolluppgifter.

Jag blev lite halvskraj. Tio år tidigare hade Astrid skrivit en debattartikel i Expressen där hon redogjorde för hur hon fick betala 102 procent i skatt på sina inkomster ett år.

Artikeln ledde, i socialdemokratins ögon, till en statskupp genom att regeringen förlorade riksdagsvalet och fick avgå och allt åsamkat av nämnde barnboksförfattare som av finansministern i en intervju, inte ansågs kunde räkna.

Nu var goda råd dyra. På inga villkor fick jag göra några misstag vid taxeringen som den goda Astrid kunde upptäcka och som skulle kunna leda till ytterligare obehag för den nu återinsatta och i de egna ögonen enda legitima, regeringen.

Alltså, präglades arbetet av extrem noggrannhet.

Jag upptäckte då att Astrid hade deklarerat ett högre belopp än vad det fanns kontrolluppgifter på, varpå jag nödgades till skriftväxling med nationalklenoden. Så småningom och efter samtal med en kvinna på en advokatbyrå som Astrid anlitade befanns det överskjutande inkomstbeloppet vara deklarerat dubbelt, alltså både det då aktuella taxeringsåret och det föregående.

Stor lättnad och jag kunde skriva ett s.k. avvikelsebeslut, där jag redogjorde för det uppdagade förhållandet och att jag tog bort den felaktigt deklarerade inkomsten i taxeringen. Jag avslutade det hela med ett glädjefyllt: Tjollavippen!

Så kom luciatid och revisionens årliga julfest som började med bastu och öl på eftermiddagen, innan så festen gick av stapeln.

Då, där i bastun, konfronterades jag av kollegor med den dagens Expressen och ett uppslag där min avvikelse kunde läsas i faksimil åtföljd av Astrids kommentarer.

Det framkom att Skatteverket och Astrid slutit fred och att min avslutningshälsning visat sig vara en språklig innovation, genom att jag blandat samman Astrids båda uttryck Tjoflöjt och Tjillevippen.

På festen kom sedan den då biträdande skattechefen fram till mig, klappade mig på axeln och gratulerade och sade att mitt tilltag vid taxeringen hade resulterat i mycket goodwill, så jag skulle vara stolt och glad.

Så gick åren. Plötsligt så kallades vi revisorer in under fanorna för att mot ersättning och på fritid bistå i det årets taxeringsarbete.

En nyhet uppdagades det året. Alla som taxerade beordrades nämligen att ta en fotokopia av papperskopian på alla avvikelsebeslut.och denna skulle skickas till någon slags gruppchef och användas som man skrev; enkom för statistikändamål.

Jag var ordningsman i skolan, utbildad i det militära till militärpolis och jag var således van att lyda order. Jag kopierade avvikelserna utan knot, medan flertalet av mina kollegor gav fullständigt fan i detta nya påfund.

Så en kväll på kontorsrummet stötte jag på ett antal deklarationer som hängde samman i två avseenden. Den första var att de tillhörde en grupp sjöofficerare. Underskrifterna var nämligen kompletterade med sådana upplysningar som C. 4 ytstridsdivisionen, eller C. 2 U-båtsflottiljen. Det andra avseendet var att de, förutom sina arbeten som chefer i försvarsmakten, också företog aktieaffärer i något slags samarbete.

Men också sådana hedersmän skulle granskas och jag skred till verket. Fann ett och annat mindre fel i några av deklarationerna, vilka föranledde att jag skrev avvikelsebeslut.

I dessa fall avslutade jag dessa med några käckare fraser ur den militära/marina vokabulären, bl.a.:

-        F.ö. klart skepp!

eller

-        Lediga, utgå!

Tiden gick, alla deklarationer var granskade och avlämnade till nämnde gruppchef med en bunt avvikelsekopior. Jag tror t.o.m. att betalningen hade flutit in på mitt bankkonto, när så en eftermiddag, revisionschefen, tillika den tidigare biträdande skattechefen, trädde in på mitt arbetsrum med några papper i handen.

Han stängde dörren, sade:

-        Ja, jag känner ju dig Rune och så, men om du tittar på de här pappren så förstår du nog att man inte får göra på det här viset.

Jag tittade och fann de avvikelsekopior, som enkom skulle ha använts för statistikändamål och dessa avsåg alltså mina sjöofficerare.

Jag frågade om någon av dem hade klagat och fick nekande svar, men ytterligare en omgång med hur olämpligt mitt tilltag varit, men att det inte skulle föranleda några repressalier.

Det visade sig alltså att den där gruppchefen läst mina avvikelser, sett mina avslutningshälsningar och därpå sprungit till taxeringschefen med dessa kopior.

Denne hade då, i sin tur, låtit kopiera dem på genomskinlig plast, vandrat runt på olika axeringsmöten och visat mina alster som avskräckande exempel, innan han skickat dem till revisionschefen för att denne skulle läxa upp mig.

Jag gjorde så några lärospån i livets hårda skola:

Lita inte på vad arbetsgivaren skriver!

Lita inte på gruppchefer som vill göra karriär!