Avdelning onödigt arbete

Tidigt i min statstjänstemannakarriär fick jag ett uppdrag att vara lärare på Polishögskolan. Där genomfördes kurser för de poliser som tröttnat på patrullerandet och ville söka kontorsarbete på de dåvarande eko- och bedrägerirotlarna runt om i landet. Det var trevligt.

Bland mina mer erfarna kollegor på skatteverket hade jag hört många klaga över att deras brottsanmälningar oftast skrevs av av åklagarna. Kollegorna fick beskedet att brott ej kunde styrkas, trots kollegornas egna bedömningar att brott var uppenbart begångna. Kollegorna sade vid fikarasterna att det var meningslöst att lägga kraft och tid på att formulera brottsanmälningar enligt konstens alla regler.

På en av kurserna nämnde jag detta, varpå poliserna med en mun protesterade. De sade att åklagarna nog hade fullt upp med andra brott att lagföra och att antalet anmälningar som inte blev åtgärdade var en klar och tydlig signal till i sista hand riksdag och regering som skulle kunna reagera och tillskjuta ytterligare pengar till åklagaväsendet så fler åklagare kunde utbildas och fler lagbrytare lagföras. Jag tyckte de hade en poäng.

Nu närmar sig min karriär sitt slut. Jag har flera brottsanmälningar de senaste åren och efter flera möten på Ekobrottsmyndigheten och byten av åklagare har mig veterligen inget hänt. Ekobrottsmyndigheten svarar inte ens på mina e-postförfrågningar när jag undrar hur det går. Nu har jag börjat ifrågasätta polisernas råd den gången.

I torsdag deltog jag så på ett möte på Skatteverket som delvis handlade om hur vi i kontrollverksamheten i större utsträckning skulle använda oss av våra borgenärshandläggare för att vi snabbare och mer effektivt skulle kunna säkra de pengar och tillgångar som våra skatteundandragare tjänat på sin brottsliga verksamhet.

Självfallet är detta bra. Vi ska ju inte trakassera medborgarna och de bland dem som är skatteundandragare om det i slutändan inte leder till att de undandragna skatterna betalas.

Dock nämndes att just dessa borgenärshandläggare var överlupna med arbete liksom de jurister (= processförare) som var syssla med att ansöka hos domstolarna om betalningssäkringar av de obetalda skatter som blir resultatet av kontrollverksamhetens arbete. Nästa år skulle dessutom borgenärsavdelningen minskas enligt ett beslut fattat på huvudkontoret.

Samtidigt har vi i kontrollverksamheten i åratal beordrats att öka kontrollerna. Fler och snabbare har varit ordern.

Nu blir jag varse att vi å ena sidan ska öka kontrollerna och å andra sidan kommer än färre personer att finnas på plats för att säkra de pengar och tillgångar som våra kontroller resulterar i.

Här och i den brottsutredande verksamheten måste ligga ett prioriteringsfel begravet. Om vi inte ens tillnärmelsevis kan lagföra eller säkra pengar för betalning av skulder, varför ska vi då öka kontrollerna. I mitt tycke ska vi ha en organisation eller en kedja av organisationer som i görligaste mån saknar flaskhalsar.

Jag anser att kontrollverksamheten endast ska ha den omfattningen som gör att övriga delar av organisationen och Ekobrottsmyndigheten och deras åklagare klarar av att handlägga på ett bra och effektivt sätt.

Hittills har jag sett få om ens några tecken på att riksdag och regering tagit intryck av bristerna. Kanske är detta en följd av att myndigheterna i sina årsredovisningar brister i att på ett tydligt sätt förklara för riksdagen och regeringen hur det egentligen står till. I stället tror jag att man skryter med höga tal i de olika parametrar som numera ska redovisas enligt den mål- eller resultatuppföljningsmodell som styr verksamheterna.

Jag påtalade på mötet att vi kanske inte skulle lägga så mycket kraft på kontrollerandet om vi inte kan ta hand om resultatet på ett bra sätt. Jag fick visst medhåll från borgenärsföreträdaren som höll i mötesinformationen. Den närvarande kontorschefen däremot fokuserade på någon detalj i diskussionen, enligt den välkända Parkinsonska lagen; ju mindre viktig en fråga är ju mer tid och kraft kommer den att ta.

Kejsaren är naken!

Statlig kärnverksamhet i förfall

Skatteverket är numera en populär myndighet. Detta beror på att man arbetat på att ge service till medborgarna. Man kan numera sköta mycket av kontakterna med verket via datorer eller mobiler, Man kan deklarera via dessa och andra media och man kan ställa frågor till verket via nätet och få svar tämligen omgående.

Detta är bra och något jag är mycket positiv till.

I arbetet för att uppnå detta mål, har man arbetat hårt på att få oss anställda att ge service och ha en positiv attityd gentemot medborgarna. De är våra kunder och de ska ha snabb och effektiv service. Också detta håller jag med om, men bara när det gäller sådana arbetsuppgifter som t.ex. skatteupplysningen, om folkbokföringen, när det gäller att registrera de som önskar bli företagare, etc.

Nu har emellertid Skatteverket också en annan uppgift och det är att se till att medborgarna betalar de skatter och avgifter som Sveriges beslutande församlingar beslutat om. Detta innebär kontroller av olika slag av medborgarnas deklarationer och underlagen för dessa.

I denna verksamhet anser jag inte att de skattskyldiga är våra kunder. Här är det i stället medborgaren i gemen som via de lagstiftande församlingarna är våra kunder. Det är dessa församlingar som ska få de skatter och avgifter som beslutats om.

Men också i denna verksamhet vill Skatteverkets ledning se de skattskyldiga som vi kontrollerar som kunder och man sätter upp tidsramar som t.ex. skatterevisionerna ska hållas inom. Man sätter också, liksom andra myndigheter, upp antalsmål i kontrollverksamheten.

Därigenom premierar man snabbhet före rättssäkerhetsaspekten. Naturligtvis slår ledningen alltid ifrån sig och säger att allt ska snabbt ändå ska ske rättssäkert, men i realiteten blir naturligtvis den senare lidande om vi satsar på snabbhet.

En annan förlorare kan bli sådana ärenden som är komplicerade. Dessa tar ju tid att utreda och om vi ska klara många kontroller väljer man ibland i verksamheten att ta sig an enkla ärenden. Vi kan avstå från ärenden som kan visa sig handla om ekonomisk brottslighet och i stället välja enkla utredningar av mer eller mindre bagatellkaraktär.

Detta har jag opponerat mot, vilket inte uppfattas positivt av ledningen som helst vill ha lydiga tjänstemän som gör som man är tillsagd och inte klagar eller ifrågasätter.

För något år sedan var förre Riksrevisorn Inga-Britta Ahlenius gäst i ett intervjuprogram i TV. I programmet var hon mycket kritisk till svensk statsförvaltning och hur denna styrs.

Hon sade att det är en väsentlig skillnad på att leda en myndighet och att driva en butik på Storgatan. Med detta menade hon att en myndighet inte kan drivas efter liknande lönsamhets-och effektivitetskriterier som ett företag. Tjänstemannaandan måste återupprättas. Tjänsteutövning måste präglas av oväld och ansvar.

Detta har jag alltid känt. I den myndighetsutövning i form av skatterevision jag har utövat har jag alltid strävat efter att nå ett läge där jag känner mig säker på att vi kan fatta ett korrekt beslut oavsett vad motparten presterat i form av material och utsagor. Detta har ibland tagit tid. En stor del av detta arbete är också intellektuellt, dvs. det kan likställas med en brottsutredning där man får söka bevis på olika håll och sedan söka förstå vad som skett. Det tar tid och framsteg i tankearbetet kan inte stressas fram med t.ex. tidsramar.

Denna typ av myndighetsutövning som Skattekontroll utgör innebär ett betydande intrång i den enskildes liv. Taxeringslagen anger: Skatteverket ska tillse att ärendena är tillräckligt utredda. Den genomgående strävan måste då vara att utredningarna ska vara så kompletta att det kan fattas korrekta beslut. Om detta inte är fallet har vi, enligt min uppfattning, ägnat oss åt myndighetsmissbruk och det är allvarligt och får inte förekomma.

Här tycker jag Skatteverket har trampat i galen tunna, dvs. försöker efterlika det den f.d. Riksrevisorn kallar att driva en butik på Storgatan.

Gör om – gör rätt!