Invandringen och verkligheten

I dag har jag sett och lyssnat till partiledardebatten i riksdagen. Det var med mycket kluvna känslor.

Jag kan inte avgöra om det jag såg och hörde var ett tecken på styrka eller svaghet.

Mitt intryck är att man i huvudsak argumenterade för sina egna budgetförslag och mot motståndarnas.

Samtidigt måste varje budget i dagsläget vara överspelad direkt som den läggs fram. Man nämnde att en prognos talade om 150 000 människor som kan komma invandrande.

Om kostnaden för att försörja dessa människor ligger på 100 000 kronor per år innebär detta en årlig kostnad på 15 miljarder. Gissningsvis är det kommunerna som får stå för merparten av detta.

Redan innan den stora strömmen av inflyttare kommit vet vi att det saknas lärare i dagens skola.

Nu kommer kanske en normal årskull barn tillsammans med sina föräldrar eller som ensamkommande. Hur och var dessa ska få skolgången ordnad har ingen av politikerna nämnt. Vad kostnaden för detta är kan man bara gissa. En hastig internetsökning visar att skolpengen, dvs. det belopp som kommunerna betalar till skolorna för varje elev ligger på mellan 75 och 90 000 kronor per år. Detta innebär en kostnad för kommunerna på kanske 7 – 8 miljarder per år.

Till detta kommer att dessa människor ska bo någonstans. I dagsläget förefaller många ha hamnat i glesbygdskommuner som haft tomma bostäder.  Där finns det emellertid knappast några arbeten.

Tak över huvudet och skolgång för barnen är dock inte det enda. Dessa människor kommer att behöva sjukvård, det kommer att behövas social insatser, ett utbyggt rättsväsende som kan ta hand om den ökade ärendehantering som dessa människor kommer att ge upphov till, etc.

I dagsläget lär det finnas mer än 10 000 personer som fått avslag på sina asylansökningar och som ska föras ut ur landet.  De ansvariga myndigheterna har inte resurser att genomföra detta.

Jag hörde Jonas Sjöstedt berätta om den tillit merparten av människor i Sverige känner för varandra och för myndigheterna och vikten av att denna tillit.

Denna tillit som svenskarna upplever är ett resultat av ett månghundraårigt arbete av stat och myndigheter där medborgarna successivt känt att dessa agerar för deras bästa.

De människor som kommer hit har helt andra erfarenheter. De kommer från klansamhällen där staten aldrig agerat för medborgarnas bästa. Klanen eller släkten har varit medborgarens skydd mot staten, dvs. övermakten. Att tro att dessa människor på några år skulle anamma denna svenska tillit, känns oerhört naivt.

Södertälje har en stor Assyrisk/Syriansk invandrargrupp. Hos många av dessa unga finns inget intresse av att assimileras. Tvärtom uttalar de ofta att de inte vill eller tänker bli ”svennar”. Gruppen agerar i mångt och mycket utanför det svenska samhället och dess ramar. Rättsskipningen när olika personer i denna grupp kommit i konflikt hanteras av deras kyrkor.  Då har de ofta bott i Sverige i minst en generation.

Södertäljeborna verkar inte sympatisera med dessa inslag i deras kultur. Deras tillit till denna invandrargrupp är inte stor.

Inget modernt land har tagit emot så många invandrare på så kort tid, för Sveriges del 15 personer per 1 000 invånare. Tyskland verkar säga stopp vid dryga 6 personer per 1 000 invånare.

Jag tror dessvärre att resultaten av denna invandringsvåg kommer att leda till mycket höga kostnader för det svenska samhället. Det kommer att resultera i ännu större och fler segregerade områden med stor arbetslöshet och hög kriminalitet. Dagens problem med områden dit inte svensk polis och lag gäller kommer att bli mångdubbelt fler.

I slutändan kommer detta att leda till ett en snabbt eroderande tillit människor emellan och oerhört mycket större förakt för politiker än vad fallet är just nu. Risken för direkta våldshandlingar mellan ”svenskar” och olika invandrargrupper är nog dessvärre inte försumbar.

Detta diskuterades inte i dagens debatt.

 

Inre utlänningskontroller

Jag citerar i dag, den 1 oktober 2015, en artikel i DN om enorma ekonomiska påfrestningar om inte integrationen av flyktingar fungerar bättre än vad fallet är i dag. DN har lyssnat på en presskonferens med inrikesminster Anders Ygeman.

”Inrikesministern flaggade också för att de så kallade inre utlänningskontrollerna ska bli fler. Personer som inte har rätt att befinna sig i landet, exempelvis flyktingar som har sökt asyl och fått avslag, ska utvisas.

– Vi ska vara öppna och generösa men det innebär också att de som inte har asylskäl måste avvisas eller utvisas, sade Ygeman.

Han tillade att kontroller kan göras när polisen bedömer att en person är ”misstänkt” – men det får inte ske på basis av hudfärg, hårfärg, språk eller religion.”

Som en enkel själ, tillika statstjänare och f.d. värnpliktig militärpolis undrar jag hur detta går ihop.

Polisen får i uppgift att söka t.ex. en nigeriansk man som ska utvisas. Polispatrullen vandrar i centrala Stockholm och ser ett antal personer med afrikanskt ursprung. Hur ska polispatrullen kunna se om någon av dessa är misstänkt?  De får ju, enligt inrikesministern, inte kontrollera någon på grundval av dennes hud- eller hårfärg.

Ska de då kontrollera ett antal personer med europeiskt utseende i stället, eller kanske både afrikanerna och europeerna? Vad vet jag?

Men för mig förefaller detta vara ett utslag av politisk korrekthet och/eller  att vilja ge sken av handlingskraft men samtidigt instruera ordningsmakten på sådant sätt att uppgiften blir omöjlig att utföra.

Tur man inte jobbar som polis.