Hågkomster 7

I mitten av 1990-talet arbetade jag på ett kontor i Skatteverkets Stockholmsregion.

Till följd av en av dessa återkommande olägenheter som drabbar verksamheten, en omorganisation som skulle lösa alla verksamhetens hittillsvarande tillkortakommanden, blev kontoret utlokaliserat från Skattehuset till ett våningsplan i det relativt nyuppförda saluhallshuset på Medborgarplatsen.

Denna lokalisering upplevdes som en väsentlig trivselbefrämjare bland personalen på kontoret.

I huset stod allt, vad en statstjänare kan behöva, att finna. Där fanns sålunda restauranger, bank, apotek, systembolag och naturligtvis en saluhalls hela utbud. Alla njöt av att slippa konfrontera vädrets makter för att genomföra, de för en statstjänsteman, nödvändiga inköpen.

Som ni förstår var detta en tid då varken HBTQ a-ö- certifieringen eller jämställdhetsplaner var påtänkta eller ännu fått en sådan omfattning att den blivit en uttalad hämsko på kärnverksamheten. Vi hade visserligen någon gång hört nämnas om förekomsten av en myndighetens alkoholpolicy, men existensen av en ev. sådan, inverkade inte nämnvärt hämmande på aktiviteterna i kontorslokalerna. Och självklart då huvudsakligen utanför den ordinarie arbetstiden.

Vi i personalen var män och kvinnor som, när det gällde avvikelser från den gängse normen vad avser t.ex. hårfärg, härkomst eller sexuella preferenser, helt levde enligt devisen – Live and let live.   

Så en dag formulerades en idé hos en krets av kontorets män. Borde vi inte, till glädje för ett större kollektiv kollegor, kunna nyttja dessa lokaler bättre också utanför den ordinarie arbetstiden. Sagt och gjort. Vi bestämde att vi skulle arrangera pubaftnar första torsdagen efter utbetalningen av det månatliga skadeståndet.

Vi sökte och fick utskänkningstillstånd, vi kontaktade bryggerier för ölleveranser och kopierade inbjudningsaffischer att uppsättas runt om i Stockholmsmyndighetens lokaler.

Så var den stora dagen inne. Skulle vi få besökare?

Kontorschefen var påtagligt svettig, orolig som han var för sin framtida position på myndigheten, men han hade turligt nog inte direkt uttalat något förbud mot arrangemangets genomförande.

Så anlände ölleveransen på pall till husets källare, vi handlade vin, varm korv, baguetter och pålägg. För att kunna bjuda det törstande kollegiet öl i dessa dryckers idealtemperatur 8 – 12 grader, förpassades nämnda pall snabbt in i ett av saluhallens kylrum innan den kunde förpassas till kontoret strax innan öppningsdags.

Men dessförinnan kopplade vi loss alla skrivare i de gemensamma utrymmena och placerade dessa i säkrade kontorsrum. Vi ställde ut bord och stolar för intima samtal kollegor emellan och många medarbetare arbetade med att förfärdiga baguetter med skinka, ost, sallad och tomatskivor.

Så slogs dörrarna upp och vår oro avtog i takt med att kön utanför kontoret växte.

Under kvällen syntes bland gästerna många av de högre myndighetscheferna som, med ölflaskor och baguetter i händerna, visade sig från sin mest gemena sida genom att slå sig i slang med kreti och pleti.

Så gick någon timme eller så. Sorlet i lokalen växte i takt med öl-, vin- och baguetteintaget hos de gästande kollegorna. Då inträdde plötsligt kvällens överraskning.

Vi hade nämligen insett att för att verksamheten skulle få en fortsättning, var vi nödsakade att bjuda på något som det skulle talas om och få spridning också utanför den krets av kollegor som närvarat under invigningskvällen.

In på golvet mitt i lokalen inträdde så, den enrollerade och naturligtvis certifierade magdansösen. Denna genomförde ett bejublat uppträdande med ett par kvalificerade nummer taget ur den arabiska världens mest uppskattade konstform.

Succén var given.

Så när så småningom de gästande kollegorna avtågat, fick vi organisatörer arbeta med att städa och återställa lokalerna så att ingen, under kvällen ej närvarande kollega, skulle kunna ana vad som förevarit.

Dagen därpå lyste kontorschefen av stolthet och berättade hur glad han var över sin personal.

Så där höll vi sedan på i ett par års tid.

Och för att också kvinnorna skulle få något att njuta av engagerades till den andra pubaftonen en bodybuilder som med oljad kropp och spelande muskler fick de närvarande kvinnornas puls och blodtryck att stegras högst påtagligt.

Så, en gång, visade det sig att en av de regelbundet återkommande gästerna, vår egen avdelningsbög, hade hamnat på sjukhus och således uteblivit från en tillställning.

Som jag redan påpekat, var vi, kollegor och organisatörer, utan ens tillstymmelse till certifiering, frisinnade själar. Så för att glädja den gamle gossen, skickade vi några flaskor öl till hans sjukhussäng och med en bifogad förhoppning att han snart skulle vara i stånd att åter närvara.

Hans svar kom i form av ett kort brev, där han tackade för omtanken och avslutade med de klassiska orden:

– Om Gud vill och ballarna håller, ses vi ev. redan den 31 oktober…

Eftersom jag aldrig varit boende i huvudstaden, har jag aldrig kunnat att nå hemmet med kommunala trafikmedel efter dylika tillställningar.

Nu innehöll dock myndighetens lokaler ett flertal vilrum, ofta utrustade med dusch. Så också kontorslokalen i saluhallshuset. Jag plägade därför alltid övernatta i ett sådant.

På mitt tjänsterum förvarade jag för detta ändamål en sovsäck, en gammal jiu-jitsudräkt som pyjamas samt de, för en stolt statstjänsteman, nödvändiga hygienartiklarna.

En morgon efter en pubafton, vaknade jag till ljudet av kvinnoröster. Lätt förvirrad och ännu inte riktigt vaken, steg jag ut ur rummet. Där utanför befanns ett tiotal något äldre kvinnokollegor, vilka inte brukade delta i tillställningarna, sittande runt det stora fikabordet med kaffekoppar i händerna.

Allas blickar riktades mot mig. Det blev dödstyst och de såg sig förskrämt om runt i lokalen, som om de väntade sig fler pyjamasklädda män komma uttågande ur skrymslen och vrår.

Jag vinkade avvärjande och återgick till vilrummets stillhet och kunde så småningom kliva ut nyduschad och väl påklädd, till kvinnornas stora lättnad.

Men nu har allting en ände, utom korven som har två.

En ny organisationsförändring stod för dörren och det bestämdes att vårt kontor skulle indras i, det då nyrenoverade, f.d. kronfogdekomplexet ett kvarter bort.

Visserligen hade myndigheten ett, ännu ett par år pågående och dyrt, hyreskontrakt på lokalerna i saluhallshuset, men dylika komplikationer hade då och aldrig därefter hindrat en myndighet i utvecklingens framkant från att agera. Den uttalat officiella förklaringen lät dock påskina att skalskyddet krävde att vi alla skulle finnas samlade i en och samma byggnad.

För en gammal livhusar lär förklaringen något kontraproduktiv, då vi i motsvarande militära sammanhang lät sprida förbandet i terrängen för att försvåra att vi alla slogs ut samtidigt vid en överraskande attack.

Den egentliga förklaringen framkom dock kort därefter. En av de högre cheferna träffade på en av oss puborganisatörer och sade spontant a propå den kommande flytten av vårt kontor:

– Ja, nu är det slut på sötebrödsdagarna!

Och så var det slut med pubaftnarna.