Summa sidvisningar

fredag 27 mars 2020

Hågkomster 8


Hur jag gick ur facket

Året innan jag anställdes på Skatteverket hade jag fyllt 35 år och detta innebar att jag hade sammanlagt 35 dagars betald semester per år, medan de yngre endast hade 30 dagar att spendera på njutningsfull fritid. Vi på Skatteverket hade alltså en eller två fler semesterveckor än vad som förekom inom industrin och på den privata arbetsmarknaden, som ofta fick nöja sig med 25 dagars semester, dvs. den lagstadgade semesterlängden på den svenska arbetsmarknaden.

Anledningen till denna sakernas tillstånd var att parterna på den statliga arbetsmarknaden hade överenskommit därom i samband med de många årliga löneförhandlingarna. Innebörden var alltså att arbetstagarna på den statliga sidan hade avstått ett visst löneutrymme för att successivt få fler semesterdagar, till skillnad mot som var fallet inom t.ex. industrin, där man helt fokuserat på mer pengar i plånböckerna.

Så en dag, jag gissar att det var omkring 1992, meddelade en av kollegorna som, om jag minns rätt, satt i vår lokala fackklubb för SACO, att riksdagen bestämt att den lagstadgade semestern skull utökas med två dagar. Euforiskt sade jag:

- Hurra, då får jag 37 dagar!

- Nej, meddelade då kollegan, denna ändring gäller bara för de som hade den lagstadgade semestern, dvs. privatanställda och de som ingår i LO-kollektivet.

- Jamen, sade jag, det är ju orättvist. Vad ska SACO gör åt detta?

- Inget, fick jag besked. SACO hade inget att vinna på att ordna en konflikt kring detta.

Tiden gick. Jag betalde månatligen min fackavgift genom en stående banköverföring från mitt bankkonto. Jag hade ju trots allt, tämligen goda semestervillkor.

Så en dag.  Efter bank- och räntekrisen 1994 och efter spekulationerna mot den svenska valutan, hade resulterat i att staten behövde pengar och mer arbete för de pengar som lades på löner.

Då meddelas en dag att regeringen ville att parterna i den då stundande avtalsrörelsen skulle enas om att reducera semestern med två dagar. Jag frågade då min fackligt engagerade kollega om detta. Jag sade att detta kunde ju inte gälla oss i SACO som inte fått del av den tidigare utökningen av den lagstadgade semestern.

Svaret blev nedslående:

- Jo, det gällde alla på arbetsmarknaden. Men SACO lovade att slåss för medlemmarna i den då kommande avtalsrörelsen.

Vid det årets årsmöte i vår lokala SACO-förening på Skatteverket repeterade också en närvarande ombudsman att man inte skulle ge sig i den frågan.

När så avtalet blev klart visade det sig att SACO just hade lagt sig i frågan. Visserligen hade man fått igenom att arbetsgivaren skulle avsätta någon halvprocent, bl.a. till någon trygghetsstiftelse. Min fackliga kollega berättade att SACO inte funnit det lönt att kämpa emot i det läge som landets finanser var i. Om SACO hade vägrat, fick jag besked om, skulle riksdagen i stället lagstifta i frågan.

Inte för att jag hade några illusioner om politikerna kvar, men det kunde ju vara intressant att se om socialdemokraterna, med dess starka fackliga förankring, skulle våla att lagstifta bort en rättighet som, i detta fall SACO, hade framförhandlat för medlemmarna som därigenom avstått en del i löneförhöjningar.

Jag räknade också snabbt ut att de två dagarnas förlorade semester, motsvarade en eller två procent av min lön.

Jag meddelade omedelbart min bank att de automatiska månatliga överföringarna av min fackavgift skulle stoppas.

Eftersom fackavgiften också innehöll ett belopp på 39 kronor som gick till Akademikernas allmänna arbetslöshetskassa - AEA, tog jag i stället en postanvisningsblankett, skrev in postgironumret till AEA och betalde de 39 kronor som jag ville skulle gå till arbetslöshetsförsäkringen så att fortsatt skulle omfattas av denna säkerhet.

Jag meddelade också SACO i något meddelande att jag på detta sätt avslutat mitt medlemskap i SACO då förbundet visat sig inte ta tillvara mina och andra medlemmars intressen. Jag ansåg också att det varit bättre om riksdagen, i så fall, fått lagstifta i frågan. Detta hade naturligtvis inte förändrat något i sak, men då hade i vart fall facket slagits intill sista blodsdroppen för medlemmarna.

Efter någon vecka fick jag tillbaka pengarna från AEA, med ett besked om att avgift administrerades av SACO. Det visade också att jag skulle vara nödsakad att fortsätt betala fackavgiften i sex månader innan en utträdesansökan skulle ha beviljats. Först då skulle jag kunna betala min arbetslöshetsförsäkring själv.

Jag ville inte finna mig i detta och vidtog därför ingen ytterligare åtgärd. Jag var nu varken fackligt ansluten eller arbetslöshetsförsäkrad, men tänkte att jag måste företa något synnerligen allvarligt för att arbetsgivaren skulle kunna avskeda mig.

Så gick ett par, tre år. En vacker dag fick jag ett telefonsamtal som visade det sig komma från ordföranden i den lokala SACO-föreningen på Skatteverket i Stockholm. Denne frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp som mötesordförande på deras kommande årsmöte.

Jag förklarade att jag inte skulle neka att sköta denna viktiga syssla, men tillade, innebär inte detta ett krav också på medlemskap i föreningen?

- Är inte du med, frågade då ordföranden.

- Nej, svarade jag och så var den saken ur världen.

Det jag lärde mig var att SACO-föreningen uppenbarligen fortsatt att löneförhandla för mig trots att jag inte betalat medlemsavgift och att inte ens en förening vars medlemmar skulle vara utbildade akademiker, hade någon administration, värd namnet.

Vem kunde man lita på i denna stora stygga värld?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar