Censurerad

De sista två månaderna av min anställning på Skatteverket innan jag pensionerades, försökte jag roa kollegorna med några skrivna alster om händelser som jag upplevt under mina anställningsår. Jag valde att benämna dem Hågkomster I - X.
Skatteverkets intranät innehöll ingen naturlig plats för dylika utgjutelser, så jag använde intranätets debattforum som alla kollegor kan läsa.
Av de många meddelanden och kommentarer som nådde mig efter varje publicering kunde jag konstatera att den absolut övervägande delen av respondenterna var mycket positiva.
Jag konstaterade alltså att jag lyckats i min målsättning, vilket gav mig en inte obetydlig tillfredsställelse.
Efter den sista Hågkomstens publicering fanns ett par negativa kommentarer som författats av Skatteverkets egen rövslickare. Denne har gjort sig känd som Husbondens röst i och med att denne i fullkomlig politisk korrekthetsanda städse hurrat för samtliga den högsta ledningens förslag. Nu ansåg denne att min text innehöll nedsättande omdömen och definitivt sådana ord som en sann PK-are knappast skulle uttala eller skriva.
Min avtackning var satt till den 30 maj 2019 och den 28 maj, alltså två dagar dessförinnan fick jag ett samtal från Skatteverkets kommunikationsavdelning i form av en kvinnoröst som frågade om jag hade möjlighet att samtala, vilket jag bekräftade.
Jag upplystes då om att debattforat på intranätet inte var rätt plats för mina alster, att, å andra sidan, någon lämplig plats inte fanns, samt att mitt språk inte var lämpligt.
Jag frågade vem som hade protesterat, men se det ville man inte gå in på. Däremot meddelade man mig att mina alster omedelbart skulle tas bort från intranätet.
Till detta fanns inget att säga.
Dock hann jag få in ett meddelande på intranätet med beskedet att jag censurerats, att jag skulle avgå med pension  två dagar senare samt att jag inte hade önskat vara kvar som anställd på en myndighet , vars företrädare alltid hävdat att Skatteverket har högt i tak, men där jag funnit att golvhöjden också  befanns på en onaturligt hög nivå, varför den reella takhöjden var minimal.
Avtackningen gick bra och min chef förklarade i ett enskilt samtal att denne inte hade uttalat några synpunkter på mina alster.
Jag låter därför nu en större krets ta del av dem. Jag publicerar i ordningsföljd Hågkomster 1 - 7.
Håll tillgodo!

Varför inga frågor?

Så har då riksdagen äntligen kunnat enas om att ge försvaret de budgetmedel som ett enigt försvarsutskott kommit fram till för de närmaste åren.

Denna överenskommelse föregicks av krumbukter från regeringens sida genom att finansministern under försommaren uttalade tveksamhet till beloppen och nämnde att det fanns andra angelägna områden att fördela medel till. Detta föranledde försvarsministern att krumbukta genom att ge försvarsmakten i uppdrag att analysera i detalj hur ev. ytterligare medel skulle kunna fördelas på olika vapensystem m.m.

Nu har emellertid regeringen enats med övriga partier om att tillskjuta de överenskomna medlen. Risken var annars att risken att förlora en riksdagsomröstning i frågan.

Sedan förlöpte några veckor och med viss regelbundenhet meddelar nu nyhetsorganen den törstande allmänheten om ytterligare satsningar på olika budgetområden som regeringen avser att göra.

Det som fick mig att tappa hakan inträffade förra veckan när utbildningsministern i Rapport meddelade att regeringen skulle lägga ytterligare 5 miljarder kronor på skolans område det närmaste budgetåret.

Plötsligt finns det alltså budgetutrymme för både det ena och det andra och med belopp som är lika stora som de man tvistade om att försvaret skulle få.

Så fungerar politiken.

Men det som upprör mig är varför ingen journalist ser dessa diskrepanser mellan stort och smått, ställer frågor och kräver svar av de ansvariga politikerna. Hur kunde ni ens visa er ovilliga att finansiera den största försäkringspremie ett land kan ha, ett försvar mot yttre fiender, samtidigt som andra utgiftsområden få ytterligare medel utan politiska holmgångar med oppositionen?

Återigen ser jag alltså att public service eller andra media inte förmår agera i medborgarnas intressen.

Aktuelltredaktionens nyhetsvärdering

Det var dagen då riksmötet öppnades och statsministern läste upp regeringsförklaringen.

Denna brukar alltid innehålla ett avsnitt om Sveriges säkerhetspolitik och då med en ungefärlig formulering att Sverige ska vara ett alliansfritt land och att denna politik har tjänat oss väl.

 Innebörden av detta har varit att regeringen inte haft för avsikt att söka medlemskap i Nato.

Årets regeringsförklaring saknade just detta.

Därutöver meddelades det alla redan visste att försvarsanslagen skulle öka succesivt under åren för att 2025 uppgå till 84 miljarder kronor. Detta var vad en enig försvarsberedning kommit fram till vilket redovisades i dess rapport i maj i år.

Så på kvällen kommer SVT:s Aktuelltsändning som överraskande innehöll en diskussion mellan Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och försvarsminister Peter Hultqvist med målsättningen att belysa skillnaderna mellan Vänsterpartiets och övriga partiers syn på ökningstakten av försvarsanslagen.

Jag kom då att ställa mig frågan vilka skäl som låg bakom Aktuelltredaktionens nyhetsvärdering och val av debattinslag.

Den som är något lite allmänorienterad vet sedan årtionden tillbaka att just det parti Jonas Sjöstedt företräder alltid har varit emot att försvaret får de budgetmedel man fått. Vänsterpartiet i dag, Vänsterpartiet Kommunisterna och alla dess föregångare har alla argumenterat för att Sverige ska nedrusta. Så varför bedömde Aktuelltredaktionen att det var angeläget att ta upp den frågan till diskussion igen?

Jag vet inte, men nog kändes det som att Aktuelltredaktionens val var som att slå in öppna dörrar.

Jag fick återigen en stark känsla av att man, för vilken gång i ordningen, slog ytterligare en spik i kistan för Public service i denna form, genom sitt val av inslag, vinklingen på inslaget.

Nepotism vs meritokrati

Det är måhända en allmänt utbredd uppfattning att tjänstetillsättningar i svensk statsförvaltning allt sedan Axel Oxenstiernas tid sker enligt meritokrati, dvs. de grundas på kompetens och kvalifikationer.

Detta är emellertid inte fallet på Skatteverkets avdelning för internationella projekt – OIP.

Där härskar uppenbarligen motsatsen - nepotism, dvs. man utser egna medarbetare som långtidsexperter i utlandsprojekten och man använder flera olika medel för att åstadkomma detta resultat.

Ett exempel:

Den 28 mars i år görs ett s.k. avrop om ett uppdrag som experter i ett utlandsprojekt på Balkan, varvid ärendet får ett diarienummer i diariet.

På Skatteverket förekommer två olika annonseringsmöjligheter på det interna s.k. intranätet - en för interna tjänster inom landet och en för internationella uppdrag.

Den 29 mars annonseras en tjänst ut för stationering som långtidsexpert i landet. Denna annonsering sker dock inte under den gängse rubriken för internationella uppdrag, utan bland de tjänster som avser befattningar i Sverige, t.ex. sådana där man annonserar efter en revisor till kontoret i Karlstad.

Sista ansökningsdag för tjänsten anges som den 4 april, dvs. sammanlagt 7 dagar efter annonsens införande, varav två dagar utgörs av helgen den 1-2 april.

Av diariet framgår att samma dag, dvs. den 29 mars söker en av de högre befattningshavarna på OIP den utannonserade tjänsten.

Samtidigt med detta annonserar samma OIP ut tjänster som korttidsexperter på samma projekt. Detta annonseras naturligtvis där de hör hemma, dvs. bland de internationella uppdragen och ansökningstiden för dessa uppdrag har slutdatum den 18 april, dvs. tre veckor efter annonsens införande, vilket får anses utgöra en rimlig tid.

En presumtiv sökande med mångårig erfarenhet från arbete i det aktuella landet inom samma område som den annonserade tjänsten avser, ser den utannonserade tjänsten som långtidsexpert den 4 april.

Av annonsen framgår att en förstudie gjorts som resulterat i en rapport om projektet. Denna då ev. sökande begär då att få ta del av förstudien och får till svar av den ansvarige chefen att den finns hos en medarbetare på OIP. Det visar sig i efterhand vara den tjänsteman på OIP som sökt tjänsten den första dagen den annonserades som sitter på rapporten.

Den 6 april, dvs. två dagar efter att ansökningstiden löpt till ända nås den presumtive sökanden rapporten.

Till följd härav och då dessutom en påsk med åtföljande ledighet skickar den presumtive sökanden in en intresseanmälan för långtidsuppdraget först den 18 april. Detta är den första arbetsdagen efter påsk och samma dag som är sista ansökningsdag fört korttidsuppdragen i samma projekt.

Ansökan ställs per e-post till den ansvarige chefen för OIP och till den tjänsteman som lämnat projektrapporten.

Därefter sker inget. Inget svar från någon av de adresserade har kommit den sökande tillhanda ännu drygt  fyra månader efter ansökningstidens utgång.

På omvägar erfars att tjänsten är tillsatt av den först sökande tjänstemannen på OIP, men detta framgår inte av diariet där ärendet ännu ligger öppet. 

Ett antal frågor inställer sig då:

·         Var inte tillsättningen riggad för att låta den egna tjänstemannen få tjänsten?

·         Varför ligger ärendet öppet i diariet trots att tjänsten tillsatts?

·         Varför får den sent sökande inget svar från någon av de personer som är ansvariga, varav den ene är den som fördröjt projektrapporten och den andre är dennes chef?

·         Är inte en sent inkommen ansökan en offentlig handling som skulle ha diarieförts?

·         Ska inte sökande få svar på sina ansökningar och ev. möjlighet att överklaga det fattade tillsättningsbeslutet?

Om detta förhållande var ett undantag skulle det måhända kunna ha avlöpt utan att observeras, men så är inte fallet.

Också andra tjänster på OIP har utannonserats och kompetenta sökande har funnits som sökt, utan att få ett svar från OIP. De annonserade tjänsterna har naturligtvis tillsatts av egen personal eller nära kollegor.

Det får antas att dessa personer är väl kvalificerade men känslan som infinner sig är att arbetet på OIP på Skatteverket mer styrs av omtanke om egna medarbetare och nära kollegor, än av att tillse att de mest kvalificerade och kompetenta personerna får dessa tjänster.

Slutfrågorna blir:

Är detta ett olyckligt undantag bland Skatteverkets olika avdelningar?

Och alldeles oavsett, hur längre kan generaldirektören på Skatteverket låta denna nepotism fortgå?

DAGS ATT VAKNA!

Som försvarsvän har jag nu i många år följt utvecklingen av det svenska försvaret. Med detta skrivet, ska jag omedelbart meddela att jag är en amatör. Jag saknar alltså detaljkunskaper om vapensystem och dessas effektivitet, om hur man för krig med bataljoner eller brigader och om de stora strategiska tankarna som tänks på Militärhögskolan.

Jag tror mig emellertid ha snappat ett och annat. Jag har en period varit en trogen åhörare på Folk och Försvars sammankomster och lyssnat på många Säkerhetspolitiska Sommartorg i Almedalen i Visby.

Från dessa tillställningar har jag några minnen som etsat sig fast. Det var kanske fem år sedan i Visby då jag fick några ord med general Michael Moore.  Jag nämnde att jag tyckte att försvaret var för litet med tanke på omvärlden, varpå generalen sade att Ryssland inte hade så mycket att komma med så vi kunde vara trygga och att vi skulle få tid att ställa om, om utvecklingen så krävde.

Jag minns mig att jag den gången uttalade en stor tvekan om att politikerna skulle vara vuxna situationen och i tid vidta de förstärkningar och i den omfattning som krävdes. Då kunde jag ana en viss tvekan hos generalen. Jag tror vi kunde enas om att historien var full av sådan brister med förödande resultat för de drabbade länderna.

Alltnog, fram till det senaste försvarsbeslutet, pågick det en tämligen omfattande debatt. De sociala medierna hade dagliga inlägg och artiklar och på något sätt fick jag intrycket av att dessa s.k. bloggare faktiskt i viss liten, men dock, utsträckning påverkade politiker och försvarsberedningen som då arbetade.

Dock fann jag det många gånger frustrerande att t.ex. lyssna på Folk och Försvars sammankomster.  Där framträdde alltid en skara experter på Ryssland, på kostnadsutvecklingen på militärmateriel, på vilken numerär m.m. som krävdes för att i någon mån kunna matcha Rysslands rustningar och t.ex. säkra svensk import vid en kris.

Nästan alltid fanns vissa av politikerna i försvarsberedningen närvarande. Det visade sig nästa omöjligt att ens få en antydan från denna skara om vad man kunde tänkas komma fram till som förslag. Måhända kunde det handla om att vidta vissa uppjusteringar men aldrig att någon gav sin syn på vad situationen verkligen krävde eller antydde vilken storleksordning av förstärkningar man kunde tänka sig.

Det gick så långt att jag ställde en fråga till generalsekreteraren Lars Ekeman där jag frågade om värdet av dessa sammankomster, där jag som åhörare fick experternas bilder och kunde dra egna slutsatser av vad som behövde åstadkommas medan politikerna föreföll närmast oberörda och opåverkade

Jag hade på något sätt en förställning av att man som politiker skulle lyssna på experter och utifrån detta dra egna slutsatser och sedan redovisa detta för medborgarna, men det visade sig vara ett feltänk. Otaliga var de tillfällen då klimatförändringen nämndes som det allt överskuggande akuta hotet.  Som medborgare med krav på besked av politiker inför val m.m. var det beklämmande.

Detta demonstrerade med all önskvärd tydlighet av det försvarsbeslut som blev resultatet av beredningens arbete. Det bidde en tumme!

Men så när hela processen kommit i hamn, avstannade merparten av inläggen och artiklarna på de sociala medierna. Medan jag förr varje dag kunde läsa intressant artiklar eller inlägg, kan jag i dag få vänta i veckor. Ett fåtal bloggare som Jägarchefen, Wiseman, Skipper och Karlis Neretnieks är ännu aktiva.

Jag begär självklart inte att dessa dagligen ska förse mig med daglig intressant information, det vore orimligt, men dessa bloggar innehöll ofta andras inlägg eller de refererade till andra som var aktiva.

Nu är stillheten påtaglig. Vad har hänt?

Har den säkerhetspolitiska situationen förbättrats? Har försvaret, både det militära och det civila, fått förstärkningar som på ett antal års sikt kommer att innebära väsentliga förbättringar och förstärkningar eller har flertalet debattörer drabbats av utmattningssyndrom?

Svaren på flertalet av dessa frågor är nej.

Jag tror att det är i dessa tider som det är än viktigare att alla som tidigare varit aktiva i debatten, blir än mer aktiva. Jag gissar att det var för att öka den fysiska tryggheten som människor en gång slöt sig samman i samhällsgemenskaper. Jag anser att landets säkerhet och dess försvar är det viktigaste ansvarsområdet för en politiker.

Därför hoppas jag att alla tidigare aktiva debattörer nu tar sig samman och ökar trycket på de politiska församlingarna.

Invandringen och verkligheten

I dag har jag sett och lyssnat till partiledardebatten i riksdagen. Det var med mycket kluvna känslor.

Jag kan inte avgöra om det jag såg och hörde var ett tecken på styrka eller svaghet.

Mitt intryck är att man i huvudsak argumenterade för sina egna budgetförslag och mot motståndarnas.

Samtidigt måste varje budget i dagsläget vara överspelad direkt som den läggs fram. Man nämnde att en prognos talade om 150 000 människor som kan komma invandrande.

Om kostnaden för att försörja dessa människor ligger på 100 000 kronor per år innebär detta en årlig kostnad på 15 miljarder. Gissningsvis är det kommunerna som får stå för merparten av detta.

Redan innan den stora strömmen av inflyttare kommit vet vi att det saknas lärare i dagens skola.

Nu kommer kanske en normal årskull barn tillsammans med sina föräldrar eller som ensamkommande. Hur och var dessa ska få skolgången ordnad har ingen av politikerna nämnt. Vad kostnaden för detta är kan man bara gissa. En hastig internetsökning visar att skolpengen, dvs. det belopp som kommunerna betalar till skolorna för varje elev ligger på mellan 75 och 90 000 kronor per år. Detta innebär en kostnad för kommunerna på kanske 7 – 8 miljarder per år.

Till detta kommer att dessa människor ska bo någonstans. I dagsläget förefaller många ha hamnat i glesbygdskommuner som haft tomma bostäder.  Där finns det emellertid knappast några arbeten.

Tak över huvudet och skolgång för barnen är dock inte det enda. Dessa människor kommer att behöva sjukvård, det kommer att behövas social insatser, ett utbyggt rättsväsende som kan ta hand om den ökade ärendehantering som dessa människor kommer att ge upphov till, etc.

I dagsläget lär det finnas mer än 10 000 personer som fått avslag på sina asylansökningar och som ska föras ut ur landet.  De ansvariga myndigheterna har inte resurser att genomföra detta.

Jag hörde Jonas Sjöstedt berätta om den tillit merparten av människor i Sverige känner för varandra och för myndigheterna och vikten av att denna tillit.

Denna tillit som svenskarna upplever är ett resultat av ett månghundraårigt arbete av stat och myndigheter där medborgarna successivt känt att dessa agerar för deras bästa.

De människor som kommer hit har helt andra erfarenheter. De kommer från klansamhällen där staten aldrig agerat för medborgarnas bästa. Klanen eller släkten har varit medborgarens skydd mot staten, dvs. övermakten. Att tro att dessa människor på några år skulle anamma denna svenska tillit, känns oerhört naivt.

Södertälje har en stor Assyrisk/Syriansk invandrargrupp. Hos många av dessa unga finns inget intresse av att assimileras. Tvärtom uttalar de ofta att de inte vill eller tänker bli ”svennar”. Gruppen agerar i mångt och mycket utanför det svenska samhället och dess ramar. Rättsskipningen när olika personer i denna grupp kommit i konflikt hanteras av deras kyrkor.  Då har de ofta bott i Sverige i minst en generation.

Södertäljeborna verkar inte sympatisera med dessa inslag i deras kultur. Deras tillit till denna invandrargrupp är inte stor.

Inget modernt land har tagit emot så många invandrare på så kort tid, för Sveriges del 15 personer per 1 000 invånare. Tyskland verkar säga stopp vid dryga 6 personer per 1 000 invånare.

Jag tror dessvärre att resultaten av denna invandringsvåg kommer att leda till mycket höga kostnader för det svenska samhället. Det kommer att resultera i ännu större och fler segregerade områden med stor arbetslöshet och hög kriminalitet. Dagens problem med områden dit inte svensk polis och lag gäller kommer att bli mångdubbelt fler.

I slutändan kommer detta att leda till ett en snabbt eroderande tillit människor emellan och oerhört mycket större förakt för politiker än vad fallet är just nu. Risken för direkta våldshandlingar mellan ”svenskar” och olika invandrargrupper är nog dessvärre inte försumbar.

Detta diskuterades inte i dagens debatt.

 

Inre utlänningskontroller

Jag citerar i dag, den 1 oktober 2015, en artikel i DN om enorma ekonomiska påfrestningar om inte integrationen av flyktingar fungerar bättre än vad fallet är i dag. DN har lyssnat på en presskonferens med inrikesminster Anders Ygeman.

”Inrikesministern flaggade också för att de så kallade inre utlänningskontrollerna ska bli fler. Personer som inte har rätt att befinna sig i landet, exempelvis flyktingar som har sökt asyl och fått avslag, ska utvisas.

– Vi ska vara öppna och generösa men det innebär också att de som inte har asylskäl måste avvisas eller utvisas, sade Ygeman.

Han tillade att kontroller kan göras när polisen bedömer att en person är ”misstänkt” – men det får inte ske på basis av hudfärg, hårfärg, språk eller religion.”

Som en enkel själ, tillika statstjänare och f.d. värnpliktig militärpolis undrar jag hur detta går ihop.

Polisen får i uppgift att söka t.ex. en nigeriansk man som ska utvisas. Polispatrullen vandrar i centrala Stockholm och ser ett antal personer med afrikanskt ursprung. Hur ska polispatrullen kunna se om någon av dessa är misstänkt?  De får ju, enligt inrikesministern, inte kontrollera någon på grundval av dennes hud- eller hårfärg.

Ska de då kontrollera ett antal personer med europeiskt utseende i stället, eller kanske både afrikanerna och europeerna? Vad vet jag?

Men för mig förefaller detta vara ett utslag av politisk korrekthet och/eller  att vilja ge sken av handlingskraft men samtidigt instruera ordningsmakten på sådant sätt att uppgiften blir omöjlig att utföra.

Tur man inte jobbar som polis.