Hågkomster 3

En gång, också detta i min ungdoms blomning, reviderade jag och en kollega en patentbyrå.

Till saken hör nu att skattecheferna på den tiden var myndighetschefer och på den tiden var dylika beslutsfähiga, dvs. med chefskapets ansvar följde naturligt också en befogenhet att agera.

Dåvarande skattechefen personifierade detta i högsta grad. Inte ens generaldirektören på dåvarande RSV kunde sätta sig på denne.

Skälet till revisionen var nu att byrån årligen företog en reservering likt någon slags periodiseringsfond och den kallades någonting som, om jag minns rätt var - förutbetalda grundavgifter.

Det gick till så att när en person ville ha ett patent och byrån bestämt sig för att bistå personen med ansökan, så fick denne betala en grundavgift. Dessa grundavgifter uppgick till ungefär 10 000 kronor. 

Av detta belopp intäktsfördes dock bara en femtedel. Resterande belopp reserverades och eftersom en patentansökan tog ungefär 5 år till beslut, intäktsfördes resterande fyra åren ca 2 000 kronor per år.

Fonden uppgick för byråns del till flera miljoner kronor och byggdes på med några hundra tusen kronor varje år.

Till saken hörde att all byråns övriga arbete fakturerades den sökande personen löpande. Dessa belopp intäktsfördes i vanlig ordning och när patentet gått igenom skulle alla intäkter vara intäktsförda.

Frågan var alltså om denna behandling av grundavgifterna stod i överensstämmelse med lagstiftningen.

Som vanligt i sådana sammanhang hade någon pervers specialist skrivit en bok om reserveringsmöjligheter. Denna luslästes nu och i boken fanns ett flödesschema uppritat med frågeställningar som skulle besvaras med ja eller nej och när man fullgjort övningen skulle resultatet kunna utläsas som att reserveringen var acceptabel eller ej. Bl.a. var en av frågorna om det belopp som ev. då skulle reserveras, var att anse som en definitiv intäkt vid betalningstillfället eller ej, dvs. om den kunde den återbetalas helt eller delvis till den sökande. 

Om den frågan besvarades jakande, skulle ingen reservering företas.

Byråns svar på vår fråga, om de plägade återbetala några grundavgifter, t.ex. om patent inte skulle ges, blev nekande. Intäkten var alltså definitiv. Byrån hävdade också att samtliga patentbyråer tillämpade förfarandet med denna reserveringsform.

För att då förbättra vårt beslutsunderlag ringde jag den författande specialisten och beskrev översiktligt ärendet utan att för den skull förfalla till sekretessbrott. Svaret blev för mig något överraskande. Han sade ungefärligen att han skulle kunna argumentera både för Skatteverkets ståndpunkt som för den motparten förfäktade.

Money talks, blev min slutsats när det gäller dylika specialisters förhållningssätt till sanning och konsekvens …

Jag förankrade så vederbörligen hos vår egen rättsenhet och hos taxeringsnämndens ordförande, vår tanke att vägra reserveringen helt och återföra det hela beloppet till beskattning det reviderade taxeringsåret. Taxeringsnämnden var den instans som på den tiden fanns för att avgöra ärenden som kunde gå de skattskyldiga emot och den bestod av politiskt tillsatta ledamöter. Nämndens ordförande var en äldre man med ett långt liv i skatteförvaltningen och vid tidpunkten i fråga, fögderichef.

Jag föredrog så ärendet för nämnden och alla ledamöter nickade instämmande i min slutsats under föredragningen. Mitt förslag accepterades alltså och omsattes dagen därpå i ett beslut som skickades till patentbyrån.

Så gick ett par veckor och slutet av oktober närmade sig med stormsteg.

På den tiden skulle taxeringsprocessen vara avslutad den sista oktober. De skattskyldiga skulle få sina skattepengar i början av december månad, till gagn för julhandeln och alla barns julaftnar. Alla handläggare – taxerarna - skulle likaså belönas med den årliga taxeringsfesten, bjudna på lokal med mat, dryck, spex och dans.

Då ringde mig skattechefens side-kick och bad mig komma upp och föredra patentärendet.

Jag gjorde så. Fick nickande och visst instämmande från denne, som också berättade att byrån hade begärt ett sammanträffande med skattechefen. Mötet skulle ske dagen därpå, varför jag beordrades närvara i sällskap av taxeringsnämndens ordförande.

Skolad som lydig livhusar, infann jag mig hos skattechefens i dennes stora sammanträdesrum. Där fanns också taxeringsnämndens ordförande, men också patentbyråns chef och en äldre man som presenterades som f.d. bankdirektör och en person som arbetat med och skrivit den aktuella lagstiftningen på området.

Denne senare vände sig under mötet enbart till skattechefen och inledde med orden: Bäste bror, varpå följde en lång föredragning som utmynnade i kravet att taxeringsnämnden skulle fatta ett nytt beslut, vari fonden storlek skulle få förbli oförändrad sedan föregående år. Dessutom åtog sig byrån att utforma en reserveringsmodell för framtiden, som man sade skulle lända till efterrättelse i hela branschen. Ty, som sade man, det är ju orättvist om endast vår byrå skulle bli upptaxerad, ovetande om att det var min och kollegans tanke att åtgärda alla patentbyråers taxeringar i efterhand.

Skattechefen förklarade så att man på mötet inte skulle förhandla med byrån och byråns deltagare fick avtåga.

Skattechefen frågade då om min syn, varpå jag föredrog ärendet fullständigt och åberopade det stöd jag funnit i den perverse specialistens bok. Jag argumenterade med viss emfas för min och myndighetens hållning som den kommit i uttryck i taxeringsnämnden beslut.

Skattechefen avgjorde då ärendet på det sätt som byrån föreslagit, gick till sin sekreterare och dikterade ett nytt beslut, som skevs ut och gavs till nämndens ordförande med budskapet:

-  Detta beslut får Du se till att fatta på taxeringsnämndens möte i kväll.

Ordföranden höll på att svimma. Jag var upprörd, men teg, överraskande nog, den gången.

Jag deltog inte i den kvällens sammanträde. Jag hade ju inget att tillföra, men förstod ordförandens bryderi. Hur skulle han nu övertyga nämnden att man tidigare fattat fel beslut, men så blev det alltså. Fan vet hur.

I denna veva, stod den regelbundet återkommande lönerevisionen för dörren. Vi var alla placerade i lönegrader och jag och mina samtidigt anställda kollegor såg fram emot detta med viss förhoppning.

Då kom så en dag strax efter mötet med skattechefen. En av revisionscheferna kom fram till mig och sade:

-        Jag hörde att du varit hos skattechefen. Det gjorde du visst bra!

Så kom då äntligen beskedet om den nya lönen. Jag fick tre lönegraders höjning, medan mina jämbördiga kollegor bara fick två.

Man kan därvid välja mellan två slutsatser att dra.

Den enklaste är den illvilliges genom att hävda att den extra lönegraden utgjordes av en slags muta, ett försök att få mig att hålla tyst om den udda och misstänkt rättsvidriga beslutsgången.

Själv föredrar jag än i dag att se saken annorlunda och mer välvilligt. Jag drar alltså slutsatsen att jag belönades för att jag vågade slåss för min uppfattning inför den näst intill allsmäktige skattechefen.

Huruvida någon, det påföljande taxeringsåret, åtog sig att syna, den av byrån utlovade, reserveringsmanualen och dess ev. överensstämmelse med skattelagstiftningen, undandrar sig än i dag mitt bedömmande. Jag var då fullt upptagen med andra spännande ting.

Hågkomster 2

Under tidigt 1990-tal hade jag förmånen att få delta i utredningar av upplägg med flygplansleasing.

Bakgrunden var att bolagsskatten skulle sänkas under två år i två steg från 52 procent, först till 40 och sedan till gissningsvis 30 procent.

De stora börsbolagen hade goda tider och önskade minimera sin skattebelastning och skjuta fram vinsterna ett par år för att uppnå en lägre skattebelastning.

Detta föranledde att ett antal stora bolag gick in som kommanditdelägare i kommanditbolag med ett 50 000-kronorsbolag som komplementär. Samtidigt förlängde man kommanditbolagets räkenskapsår från 12 till 18 månader med ny bokslutstidpunkt den 31 december.

Så, i mitten eller slutet av december månad, dvs. den sista av de 18 månaderna i räkenskapsåret, ”köpte” kommanditbolaget på sig en smärre flygplansflotta bestående av vanliga trafikflygplan.

Säljare var oftast amerikanska leasingbolag.

Samtliga flygplan var uthyrda till flygbolag jorden runt som således plötsligt fick betala leasingavgift till kommanditbolaget för hyra ett drygt tiotal dagar i december månad på totalt kanske någon eller ett fåtal miljoner kronor.

”Köpeskillingen” för flygplanen uppgick till någon eller några miljarder kronor som således blev avskrivningsunderlaget. Eftersom nu räkenskapsåret var förlängt kunde man således få en avskrivning med hela 45 procent och om underlaget var i miljardklassen blev det rejäla avskrivningsbelopp.

Om intäkterna var på en miljon kronor och 450 miljoner kronor var avskrivningen så blev underskottet 449 miljoner kronor det taxeringsåret. Detta underskott kunde sedan kommanditdelägarna använda för att reducera deras normala beskattningsbara vinster detta sista år med 52 procent bolagsskatt.

Det var således en mycket lönsam verksamhet.

Frågan var då för Skatteverket om kommanditbolaget verkligen ägde flygplansflottorna eftersom det var kravet för att de skulle kunna företa avskrivningarna.

Det var spännande tider för en ung, vacker och smärt, skatterevisor, med underbara revisonsmöten med lite svettiga storbolagsdirektörer som ombads förklara skälet till att man t.ex. som stort byggbolag skulle köpa en flygplansflotta.

Det harklades och hummades och så undslapp man sig att det ju var mycket viktigt att lära känna den internationella leasingmarknaden! Vi höll masken även om det var svårt.

Vi inhämtade ett mycket stort antal avtal på engelska som var förknippade med ”köpet” och lusläste dessa för att förstå upplägget och kom så småningom fram till att i slutändan, dvs. efter några år skulle de ”köpta” planen återgå till säljaren för ett mer eller mindre förutbestämt pris.

Ett par kollegor företog ett par beräkningar över det ekonomiska utfallet av transaktionerna och fann att vinsten för kommanditdelägarna, förutom den minskade beskattningen, i slutändan skulle motsvara en normal bankränta om pengarna placerats på bank i stället för i en flygplansflotta.

Vi upptäckte under arbetet också att uppläggen var double dip- eller tripple dip-transaktioner.

Innebörden av detta är att förutom de svenska kommanditbolaget kunde också användarna dvs. flygbolagen som flög planen och i vissa fall också säljarna företa avskrivningar på samma flygplan. 

Världens skattebetalare var viktiga flygplansfinansiärer.

En lustig episod inträffade under arbetet. Genom en slumpens skörd lyckades några kollegor i Norrland, under en revision hos en kommanditdelägare, komma över en skrivelse från en av de mer framstående skatterådgivarna. Skrivelsen utgjorde ett svar på en förfrågan från kommanditdelägarna hur de skulle förfara för att slippa skattetillägg om Skatteverket skulle neka dem underskottsavdragen från dessa kommanditbolag.

Skatterådgivaren skrev att de i mer eller mindre luddiga ordalag skulle nämna att bolagen var kommanditdelägare i kommanditbolag som ägde flygplan. En formulering minns jag dock ordagrant ur skrivelsen:

”..ty, för den händelse Skatteverket får klart för sig den fullständiga bilden, kommer värdeminskningsavdraget med all sannolikhet att vägras.”

Kort därpå fanns i den illustra skriften Svensk skattetidning, en artikel av samme skatterådgivare, i vilken denna meddelade att Skatteverket har helt ute och cyklade när vi ville vägra underskottsavdragen för dessa kommanditdelägare.

Detta gav åtminstone mig en viktig lärdom om hur våra motpartskonsulter arbetade.

Skatteverket fattade så beslut att vägra underskottsavdragen, vilka överklagades av kommanditdelägarna. Vi förlorade i läns- och kammarrätterna.

Ett knappt tiotal år därefter satt jag en sommarkväll och såg TV-nyheterna, när det plötsligt meddelades att Regeringsrätten fattat beslut i flygplansleasingmål och vägrat delägarna underskottsavdrag. Regeringsrätten hade företagit s.k. genomsyn och funnit att det hela rörde sig om lånetransaktioner, vilket alltså innebar skattehöjningar i flermiljardersklassen. Vi hade alltså rätt i vår bedömning och vann alltså!

Tyvärr hade Skatteverkets taxerare på myndigheterna runt om i landet inte följt upp våra beslut i alla delar de följande taxeringsåren och då var det för sent att korrigera dessa. Detta var ju lite pinsamt, speciellt som vi blev varse att kommanditdelägarna i sina årsredovisningar de följande åren företagit reserveringar för tillkommande skatt till följd av de då pågående processerna.

Där visade myndigheterna alltså en allvarlig brist på konsistens. Men nu sedan vi blivit en enda myndighet är ju det problemet ur världen!!!

Under denna period beslöts om ett löneavtal där en miljonbonuspott hade avsatts för att premiera goda insatser inom verket.

Så, i början av 2 000-talet, var jag tjänstledig för arbete i ett EU-projekt i Bosnien & Hercegovina. Då upptäckte jag ett år i januari månad att jag fått en summa insatt på mitt bankkonto. Kul tänkte jag, men så när en likadan summa också landade på kontot i februari, blev jag fundersam och undersökte det hela och fann att pengarna kom från Skatteverket.

Jag skrev därför ett e-postmeddelande till Skattechefen i Stockholm, i vilket jag tackade för pengarna som jag antog var utbetalningar av ur den bonuspott som avtalats och som jag äntligen fått del av som en följd av det lyckosamma arbetet med flygplansleasingen.

Svaret kom snabbt. Betala omedelbart tillbaka pengarna!

Aldrig får man vara nöjd!  

Hågkomster 1

Det var det andra året på min landskanslistutbildning. Året var 1986 och jag satt i Skattehuset och praktiserade taxering i någon slags rörelsenämnd och allt arbete var pappersbaserat.

Plötsligt när jag bladar igenom ytterligare en bunt med deklarationer, liksom lyser namnet på nationalklenoden Astrid Lindgren emot mig från en deklaration som innehöll en rejäl bunt kontrolluppgifter.

Jag blev lite halvskraj. Tio år tidigare hade Astrid skrivit en debattartikel i Expressen där hon redogjorde för hur hon fick betala 102 procent i skatt på sina inkomster ett år.

Artikeln ledde, i socialdemokratins ögon, till en statskupp genom att regeringen förlorade riksdagsvalet och fick avgå och allt åsamkat av nämnde barnboksförfattare som av finansministern i en intervju, inte ansågs kunde räkna.

Nu var goda råd dyra. På inga villkor fick jag göra några misstag vid taxeringen som den goda Astrid kunde upptäcka och som skulle kunna leda till ytterligare obehag för den nu återinsatta och i de egna ögonen enda legitima, regeringen.

Alltså, präglades arbetet av extrem noggrannhet.

Jag upptäckte då att Astrid hade deklarerat ett högre belopp än vad det fanns kontrolluppgifter på, varpå jag nödgades till skriftväxling med nationalklenoden. Så småningom och efter samtal med en kvinna på en advokatbyrå som Astrid anlitade befanns det överskjutande inkomstbeloppet vara deklarerat dubbelt, alltså både det då aktuella taxeringsåret och det föregående.

Stor lättnad och jag kunde skriva ett s.k. avvikelsebeslut, där jag redogjorde för det uppdagade förhållandet och att jag tog bort den felaktigt deklarerade inkomsten i taxeringen. Jag avslutade det hela med ett glädjefyllt: Tjollavippen!

Så kom luciatid och revisionens årliga julfest som började med bastu och öl på eftermiddagen, innan så festen gick av stapeln.

Då, där i bastun, konfronterades jag av kollegor med den dagens Expressen och ett uppslag där min avvikelse kunde läsas i faksimil åtföljd av Astrids kommentarer.

Det framkom att Skatteverket och Astrid slutit fred och att min avslutningshälsning visat sig vara en språklig innovation, genom att jag blandat samman Astrids båda uttryck Tjoflöjt och Tjillevippen.

På festen kom sedan den då biträdande skattechefen fram till mig, klappade mig på axeln och gratulerade och sade att mitt tilltag vid taxeringen hade resulterat i mycket goodwill, så jag skulle vara stolt och glad.

Så gick åren. Plötsligt så kallades vi revisorer in under fanorna för att mot ersättning och på fritid bistå i det årets taxeringsarbete.

En nyhet uppdagades det året. Alla som taxerade beordrades nämligen att ta en fotokopia av papperskopian på alla avvikelsebeslut.och denna skulle skickas till någon slags gruppchef och användas som man skrev; enkom för statistikändamål.

Jag var ordningsman i skolan, utbildad i det militära till militärpolis och jag var således van att lyda order. Jag kopierade avvikelserna utan knot, medan flertalet av mina kollegor gav fullständigt fan i detta nya påfund.

Så en kväll på kontorsrummet stötte jag på ett antal deklarationer som hängde samman i två avseenden. Den första var att de tillhörde en grupp sjöofficerare. Underskrifterna var nämligen kompletterade med sådana upplysningar som C. 4 ytstridsdivisionen, eller C. 2 U-båtsflottiljen. Det andra avseendet var att de, förutom sina arbeten som chefer i försvarsmakten, också företog aktieaffärer i något slags samarbete.

Men också sådana hedersmän skulle granskas och jag skred till verket. Fann ett och annat mindre fel i några av deklarationerna, vilka föranledde att jag skrev avvikelsebeslut.

I dessa fall avslutade jag dessa med några käckare fraser ur den militära/marina vokabulären, bl.a.:

-        F.ö. klart skepp!

eller

-        Lediga, utgå!

Tiden gick, alla deklarationer var granskade och avlämnade till nämnde gruppchef med en bunt avvikelsekopior. Jag tror t.o.m. att betalningen hade flutit in på mitt bankkonto, när så en eftermiddag, revisionschefen, tillika den tidigare biträdande skattechefen, trädde in på mitt arbetsrum med några papper i handen.

Han stängde dörren, sade:

-        Ja, jag känner ju dig Rune och så, men om du tittar på de här pappren så förstår du nog att man inte får göra på det här viset.

Jag tittade och fann de avvikelsekopior, som enkom skulle ha använts för statistikändamål och dessa avsåg alltså mina sjöofficerare.

Jag frågade om någon av dem hade klagat och fick nekande svar, men ytterligare en omgång med hur olämpligt mitt tilltag varit, men att det inte skulle föranleda några repressalier.

Det visade sig alltså att den där gruppchefen läst mina avvikelser, sett mina avslutningshälsningar och därpå sprungit till taxeringschefen med dessa kopior.

Denne hade då, i sin tur, låtit kopiera dem på genomskinlig plast, vandrat runt på olika axeringsmöten och visat mina alster som avskräckande exempel, innan han skickat dem till revisionschefen för att denne skulle läxa upp mig.

Jag gjorde så några lärospån i livets hårda skola:

Lita inte på vad arbetsgivaren skriver!

Lita inte på gruppchefer som vill göra karriär!

Censurerad

De sista två månaderna av min anställning på Skatteverket innan jag pensionerades, försökte jag roa kollegorna med några skrivna alster om händelser som jag upplevt under mina anställningsår. Jag valde att benämna dem Hågkomster I - X.
Skatteverkets intranät innehöll ingen naturlig plats för dylika utgjutelser, så jag använde intranätets debattforum som alla kollegor kan läsa.
Av de många meddelanden och kommentarer som nådde mig efter varje publicering kunde jag konstatera att den absolut övervägande delen av respondenterna var mycket positiva.
Jag konstaterade alltså att jag lyckats i min målsättning, vilket gav mig en inte obetydlig tillfredsställelse.
Efter den sista Hågkomstens publicering fanns ett par negativa kommentarer som författats av Skatteverkets egen rövslickare. Denne har gjort sig känd som Husbondens röst i och med att denne i fullkomlig politisk korrekthetsanda städse hurrat för samtliga den högsta ledningens förslag. Nu ansåg denne att min text innehöll nedsättande omdömen och definitivt sådana ord som en sann PK-are knappast skulle uttala eller skriva.
Min avtackning var satt till den 30 maj 2019 och den 28 maj, alltså två dagar dessförinnan fick jag ett samtal från Skatteverkets kommunikationsavdelning i form av en kvinnoröst som frågade om jag hade möjlighet att samtala, vilket jag bekräftade.
Jag upplystes då om att debattforat på intranätet inte var rätt plats för mina alster, att, å andra sidan, någon lämplig plats inte fanns, samt att mitt språk inte var lämpligt.
Jag frågade vem som hade protesterat, men se det ville man inte gå in på. Däremot meddelade man mig att mina alster omedelbart skulle tas bort från intranätet.
Till detta fanns inget att säga.
Dock hann jag få in ett meddelande på intranätet med beskedet att jag censurerats, att jag skulle avgå med pension  två dagar senare samt att jag inte hade önskat vara kvar som anställd på en myndighet , vars företrädare alltid hävdat att Skatteverket har högt i tak, men där jag funnit att golvhöjden också  befanns på en onaturligt hög nivå, varför den reella takhöjden var minimal.
Avtackningen gick bra och min chef förklarade i ett enskilt samtal att denne inte hade uttalat några synpunkter på mina alster.
Jag låter därför nu en större krets ta del av dem. Jag publicerar i ordningsföljd Hågkomster 1 - 7.
Håll tillgodo!

Varför inga frågor?

Så har då riksdagen äntligen kunnat enas om att ge försvaret de budgetmedel som ett enigt försvarsutskott kommit fram till för de närmaste åren.

Denna överenskommelse föregicks av krumbukter från regeringens sida genom att finansministern under försommaren uttalade tveksamhet till beloppen och nämnde att det fanns andra angelägna områden att fördela medel till. Detta föranledde försvarsministern att krumbukta genom att ge försvarsmakten i uppdrag att analysera i detalj hur ev. ytterligare medel skulle kunna fördelas på olika vapensystem m.m.

Nu har emellertid regeringen enats med övriga partier om att tillskjuta de överenskomna medlen. Risken var annars att risken att förlora en riksdagsomröstning i frågan.

Sedan förlöpte några veckor och med viss regelbundenhet meddelar nu nyhetsorganen den törstande allmänheten om ytterligare satsningar på olika budgetområden som regeringen avser att göra.

Det som fick mig att tappa hakan inträffade förra veckan när utbildningsministern i Rapport meddelade att regeringen skulle lägga ytterligare 5 miljarder kronor på skolans område det närmaste budgetåret.

Plötsligt finns det alltså budgetutrymme för både det ena och det andra och med belopp som är lika stora som de man tvistade om att försvaret skulle få.

Så fungerar politiken.

Men det som upprör mig är varför ingen journalist ser dessa diskrepanser mellan stort och smått, ställer frågor och kräver svar av de ansvariga politikerna. Hur kunde ni ens visa er ovilliga att finansiera den största försäkringspremie ett land kan ha, ett försvar mot yttre fiender, samtidigt som andra utgiftsområden få ytterligare medel utan politiska holmgångar med oppositionen?

Återigen ser jag alltså att public service eller andra media inte förmår agera i medborgarnas intressen.

Aktuelltredaktionens nyhetsvärdering

Det var dagen då riksmötet öppnades och statsministern läste upp regeringsförklaringen.

Denna brukar alltid innehålla ett avsnitt om Sveriges säkerhetspolitik och då med en ungefärlig formulering att Sverige ska vara ett alliansfritt land och att denna politik har tjänat oss väl.

 Innebörden av detta har varit att regeringen inte haft för avsikt att söka medlemskap i Nato.

Årets regeringsförklaring saknade just detta.

Därutöver meddelades det alla redan visste att försvarsanslagen skulle öka succesivt under åren för att 2025 uppgå till 84 miljarder kronor. Detta var vad en enig försvarsberedning kommit fram till vilket redovisades i dess rapport i maj i år.

Så på kvällen kommer SVT:s Aktuelltsändning som överraskande innehöll en diskussion mellan Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och försvarsminister Peter Hultqvist med målsättningen att belysa skillnaderna mellan Vänsterpartiets och övriga partiers syn på ökningstakten av försvarsanslagen.

Jag kom då att ställa mig frågan vilka skäl som låg bakom Aktuelltredaktionens nyhetsvärdering och val av debattinslag.

Den som är något lite allmänorienterad vet sedan årtionden tillbaka att just det parti Jonas Sjöstedt företräder alltid har varit emot att försvaret får de budgetmedel man fått. Vänsterpartiet i dag, Vänsterpartiet Kommunisterna och alla dess föregångare har alla argumenterat för att Sverige ska nedrusta. Så varför bedömde Aktuelltredaktionen att det var angeläget att ta upp den frågan till diskussion igen?

Jag vet inte, men nog kändes det som att Aktuelltredaktionens val var som att slå in öppna dörrar.

Jag fick återigen en stark känsla av att man, för vilken gång i ordningen, slog ytterligare en spik i kistan för Public service i denna form, genom sitt val av inslag, vinklingen på inslaget.

Nepotism vs meritokrati

Det är måhända en allmänt utbredd uppfattning att tjänstetillsättningar i svensk statsförvaltning allt sedan Axel Oxenstiernas tid sker enligt meritokrati, dvs. de grundas på kompetens och kvalifikationer.

Detta är emellertid inte fallet på Skatteverkets avdelning för internationella projekt – OIP.

Där härskar uppenbarligen motsatsen - nepotism, dvs. man utser egna medarbetare som långtidsexperter i utlandsprojekten och man använder flera olika medel för att åstadkomma detta resultat.

Ett exempel:

Den 28 mars i år görs ett s.k. avrop om ett uppdrag som experter i ett utlandsprojekt på Balkan, varvid ärendet får ett diarienummer i diariet.

På Skatteverket förekommer två olika annonseringsmöjligheter på det interna s.k. intranätet - en för interna tjänster inom landet och en för internationella uppdrag.

Den 29 mars annonseras en tjänst ut för stationering som långtidsexpert i landet. Denna annonsering sker dock inte under den gängse rubriken för internationella uppdrag, utan bland de tjänster som avser befattningar i Sverige, t.ex. sådana där man annonserar efter en revisor till kontoret i Karlstad.

Sista ansökningsdag för tjänsten anges som den 4 april, dvs. sammanlagt 7 dagar efter annonsens införande, varav två dagar utgörs av helgen den 1-2 april.

Av diariet framgår att samma dag, dvs. den 29 mars söker en av de högre befattningshavarna på OIP den utannonserade tjänsten.

Samtidigt med detta annonserar samma OIP ut tjänster som korttidsexperter på samma projekt. Detta annonseras naturligtvis där de hör hemma, dvs. bland de internationella uppdragen och ansökningstiden för dessa uppdrag har slutdatum den 18 april, dvs. tre veckor efter annonsens införande, vilket får anses utgöra en rimlig tid.

En presumtiv sökande med mångårig erfarenhet från arbete i det aktuella landet inom samma område som den annonserade tjänsten avser, ser den utannonserade tjänsten som långtidsexpert den 4 april.

Av annonsen framgår att en förstudie gjorts som resulterat i en rapport om projektet. Denna då ev. sökande begär då att få ta del av förstudien och får till svar av den ansvarige chefen att den finns hos en medarbetare på OIP. Det visar sig i efterhand vara den tjänsteman på OIP som sökt tjänsten den första dagen den annonserades som sitter på rapporten.

Den 6 april, dvs. två dagar efter att ansökningstiden löpt till ända nås den presumtive sökanden rapporten.

Till följd härav och då dessutom en påsk med åtföljande ledighet skickar den presumtive sökanden in en intresseanmälan för långtidsuppdraget först den 18 april. Detta är den första arbetsdagen efter påsk och samma dag som är sista ansökningsdag fört korttidsuppdragen i samma projekt.

Ansökan ställs per e-post till den ansvarige chefen för OIP och till den tjänsteman som lämnat projektrapporten.

Därefter sker inget. Inget svar från någon av de adresserade har kommit den sökande tillhanda ännu drygt  fyra månader efter ansökningstidens utgång.

På omvägar erfars att tjänsten är tillsatt av den först sökande tjänstemannen på OIP, men detta framgår inte av diariet där ärendet ännu ligger öppet. 

Ett antal frågor inställer sig då:

·         Var inte tillsättningen riggad för att låta den egna tjänstemannen få tjänsten?

·         Varför ligger ärendet öppet i diariet trots att tjänsten tillsatts?

·         Varför får den sent sökande inget svar från någon av de personer som är ansvariga, varav den ene är den som fördröjt projektrapporten och den andre är dennes chef?

·         Är inte en sent inkommen ansökan en offentlig handling som skulle ha diarieförts?

·         Ska inte sökande få svar på sina ansökningar och ev. möjlighet att överklaga det fattade tillsättningsbeslutet?

Om detta förhållande var ett undantag skulle det måhända kunna ha avlöpt utan att observeras, men så är inte fallet.

Också andra tjänster på OIP har utannonserats och kompetenta sökande har funnits som sökt, utan att få ett svar från OIP. De annonserade tjänsterna har naturligtvis tillsatts av egen personal eller nära kollegor.

Det får antas att dessa personer är väl kvalificerade men känslan som infinner sig är att arbetet på OIP på Skatteverket mer styrs av omtanke om egna medarbetare och nära kollegor, än av att tillse att de mest kvalificerade och kompetenta personerna får dessa tjänster.

Slutfrågorna blir:

Är detta ett olyckligt undantag bland Skatteverkets olika avdelningar?

Och alldeles oavsett, hur längre kan generaldirektören på Skatteverket låta denna nepotism fortgå?