Hågkomster 8

Hur jag gick ur facket

Året innan jag anställdes på Skatteverket hade jag fyllt 35 år och detta innebar att jag hade sammanlagt 35 dagars betald semester per år, medan de yngre endast hade 30 dagar att spendera på njutningsfull fritid. Vi på Skatteverket hade alltså en eller två fler semesterveckor än vad som förekom inom industrin och på den privata arbetsmarknaden, som ofta fick nöja sig med 25 dagars semester, dvs. den lagstadgade semesterlängden på den svenska arbetsmarknaden.

Anledningen till denna sakernas tillstånd var att parterna på den statliga arbetsmarknaden hade överenskommit därom i samband med de många årliga löneförhandlingarna. Innebörden var alltså att arbetstagarna på den statliga sidan hade avstått ett visst löneutrymme för att successivt få fler semesterdagar, till skillnad mot som var fallet inom t.ex. industrin, där man helt fokuserat på mer pengar i plånböckerna.

Så en dag, jag gissar att det var omkring 1992, meddelade en av kollegorna som, om jag minns rätt, satt i vår lokala fackklubb för SACO, att riksdagen bestämt att den lagstadgade semestern skull utökas med två dagar. Euforiskt sade jag:

- Hurra, då får jag 37 dagar!

- Nej, meddelade då kollegan, denna ändring gäller bara för de som hade den lagstadgade semestern, dvs. privatanställda och de som ingår i LO-kollektivet.

- Jamen, sade jag, det är ju orättvist. Vad ska SACO gör åt detta?

- Inget, fick jag besked. SACO hade inget att vinna på att ordna en konflikt kring detta.

Tiden gick. Jag betalde månatligen min fackavgift genom en stående banköverföring från mitt bankkonto. Jag hade ju trots allt, tämligen goda semestervillkor.

Så en dag.  Efter bank- och räntekrisen 1994 och efter spekulationerna mot den svenska valutan, hade resulterat i att staten behövde pengar och mer arbete för de pengar som lades på löner.

Då meddelas en dag att regeringen ville att parterna i den då stundande avtalsrörelsen skulle enas om att reducera semestern med två dagar. Jag frågade då min fackligt engagerade kollega om detta. Jag sade att detta kunde ju inte gälla oss i SACO som inte fått del av den tidigare utökningen av den lagstadgade semestern.

Svaret blev nedslående:

- Jo, det gällde alla på arbetsmarknaden. Men SACO lovade att slåss för medlemmarna i den då kommande avtalsrörelsen.

Vid det årets årsmöte i vår lokala SACO-förening på Skatteverket repeterade också en närvarande ombudsman att man inte skulle ge sig i den frågan.

När så avtalet blev klart visade det sig att SACO just hade lagt sig i frågan. Visserligen hade man fått igenom att arbetsgivaren skulle avsätta någon halvprocent, bl.a. till någon trygghetsstiftelse. Min fackliga kollega berättade att SACO inte funnit det lönt att kämpa emot i det läge som landets finanser var i. Om SACO hade vägrat, fick jag besked om, skulle riksdagen i stället lagstifta i frågan.

Inte för att jag hade några illusioner om politikerna kvar, men det kunde ju vara intressant att se om socialdemokraterna, med dess starka fackliga förankring, skulle våla att lagstifta bort en rättighet som, i detta fall SACO, hade framförhandlat för medlemmarna som därigenom avstått en del i löneförhöjningar.

Jag räknade också snabbt ut att de två dagarnas förlorade semester, motsvarade en eller två procent av min lön.

Jag meddelade omedelbart min bank att de automatiska månatliga överföringarna av min fackavgift skulle stoppas.

Eftersom fackavgiften också innehöll ett belopp på 39 kronor som gick till Akademikernas allmänna arbetslöshetskassa - AEA, tog jag i stället en postanvisningsblankett, skrev in postgironumret till AEA och betalde de 39 kronor som jag ville skulle gå till arbetslöshetsförsäkringen så att fortsatt skulle omfattas av denna säkerhet.

Jag meddelade också SACO i något meddelande att jag på detta sätt avslutat mitt medlemskap i SACO då förbundet visat sig inte ta tillvara mina och andra medlemmars intressen. Jag ansåg också att det varit bättre om riksdagen, i så fall, fått lagstifta i frågan. Detta hade naturligtvis inte förändrat något i sak, men då hade i vart fall facket slagits intill sista blodsdroppen för medlemmarna.

Efter någon vecka fick jag tillbaka pengarna från AEA, med ett besked om att avgift administrerades av SACO. Det visade också att jag skulle vara nödsakad att fortsätt betala fackavgiften i sex månader innan en utträdesansökan skulle ha beviljats. Först då skulle jag kunna betala min arbetslöshetsförsäkring själv.

Jag ville inte finna mig i detta och vidtog därför ingen ytterligare åtgärd. Jag var nu varken fackligt ansluten eller arbetslöshetsförsäkrad, men tänkte att jag måste företa något synnerligen allvarligt för att arbetsgivaren skulle kunna avskeda mig.

Så gick ett par, tre år. En vacker dag fick jag ett telefonsamtal som visade det sig komma från ordföranden i den lokala SACO-föreningen på Skatteverket i Stockholm. Denne frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp som mötesordförande på deras kommande årsmöte.

Jag förklarade att jag inte skulle neka att sköta denna viktiga syssla, men tillade, innebär inte detta ett krav också på medlemskap i föreningen?

- Är inte du med, frågade då ordföranden.

- Nej, svarade jag och så var den saken ur världen.

Det jag lärde mig var att SACO-föreningen uppenbarligen fortsatt att löneförhandla för mig trots att jag inte betalat medlemsavgift och att inte ens en förening vars medlemmar skulle vara utbildade akademiker, hade någon administration, värd namnet.

Vem kunde man lita på i denna stora stygga värld?

Hågkomster 7

I mitten av 1990-talet arbetade jag på ett kontor i Skatteverkets Stockholmsregion.

Till följd av en av dessa återkommande olägenheter som drabbar verksamheten, en omorganisation som skulle lösa alla verksamhetens hittillsvarande tillkortakommanden, blev kontoret utlokaliserat från Skattehuset till ett våningsplan i det relativt nyuppförda saluhallshuset på Medborgarplatsen.

Denna lokalisering upplevdes som en väsentlig trivselbefrämjare bland personalen på kontoret.

I huset stod allt, vad en statstjänare kan behöva, att finna. Där fanns sålunda restauranger, bank, apotek, systembolag och naturligtvis en saluhalls hela utbud. Alla njöt av att slippa konfrontera vädrets makter för att genomföra, de för en statstjänsteman, nödvändiga inköpen.

Som ni förstår var detta en tid då varken HBTQ a-ö- certifieringen eller jämställdhetsplaner var påtänkta eller ännu fått en sådan omfattning att den blivit en uttalad hämsko på kärnverksamheten. Vi hade visserligen någon gång hört nämnas om förekomsten av en myndighetens alkoholpolicy, men existensen av en ev. sådan, inverkade inte nämnvärt hämmande på aktiviteterna i kontorslokalerna. Och självklart då huvudsakligen utanför den ordinarie arbetstiden.

Vi i personalen var män och kvinnor som, när det gällde avvikelser från den gängse normen vad avser t.ex. hårfärg, härkomst eller sexuella preferenser, helt levde enligt devisen – Live and let live.   

Så en dag formulerades en idé hos en krets av kontorets män. Borde vi inte, till glädje för ett större kollektiv kollegor, kunna nyttja dessa lokaler bättre också utanför den ordinarie arbetstiden. Sagt och gjort. Vi bestämde att vi skulle arrangera pubaftnar första torsdagen efter utbetalningen av det månatliga skadeståndet.

Vi sökte och fick utskänkningstillstånd, vi kontaktade bryggerier för ölleveranser och kopierade inbjudningsaffischer att uppsättas runt om i Stockholmsmyndighetens lokaler.

Så var den stora dagen inne. Skulle vi få besökare?

Kontorschefen var påtagligt svettig, orolig som han var för sin framtida position på myndigheten, men han hade turligt nog inte direkt uttalat något förbud mot arrangemangets genomförande.

Så anlände ölleveransen på pall till husets källare, vi handlade vin, varm korv, baguetter och pålägg. För att kunna bjuda det törstande kollegiet öl i dessa dryckers idealtemperatur 8 – 12 grader, förpassades nämnda pall snabbt in i ett av saluhallens kylrum innan den kunde förpassas till kontoret strax innan öppningsdags.

Men dessförinnan kopplade vi loss alla skrivare i de gemensamma utrymmena och placerade dessa i säkrade kontorsrum. Vi ställde ut bord och stolar för intima samtal kollegor emellan och många medarbetare arbetade med att förfärdiga baguetter med skinka, ost, sallad och tomatskivor.

Så slogs dörrarna upp och vår oro avtog i takt med att kön utanför kontoret växte.

Under kvällen syntes bland gästerna många av de högre myndighetscheferna som, med ölflaskor och baguetter i händerna, visade sig från sin mest gemena sida genom att slå sig i slang med kreti och pleti.

Så gick någon timme eller så. Sorlet i lokalen växte i takt med öl-, vin- och baguetteintaget hos de gästande kollegorna. Då inträdde plötsligt kvällens överraskning.

Vi hade nämligen insett att för att verksamheten skulle få en fortsättning, var vi nödsakade att bjuda på något som det skulle talas om och få spridning också utanför den krets av kollegor som närvarat under invigningskvällen.

In på golvet mitt i lokalen inträdde så, den enrollerade och naturligtvis certifierade magdansösen. Denna genomförde ett bejublat uppträdande med ett par kvalificerade nummer taget ur den arabiska världens mest uppskattade konstform.

Succén var given.

Så när så småningom de gästande kollegorna avtågat, fick vi organisatörer arbeta med att städa och återställa lokalerna så att ingen, under kvällen ej närvarande kollega, skulle kunna ana vad som förevarit.

Dagen därpå lyste kontorschefen av stolthet och berättade hur glad han var över sin personal.

Så där höll vi sedan på i ett par års tid.

Och för att också kvinnorna skulle få något att njuta av engagerades till den andra pubaftonen en bodybuilder som med oljad kropp och spelande muskler fick de närvarande kvinnornas puls och blodtryck att stegras högst påtagligt.

Så, en gång, visade det sig att en av de regelbundet återkommande gästerna, vår egen avdelningsbög, hade hamnat på sjukhus och således uteblivit från en tillställning.

Som jag redan påpekat, var vi, kollegor och organisatörer, utan ens tillstymmelse till certifiering, frisinnade själar. Så för att glädja den gamle gossen, skickade vi några flaskor öl till hans sjukhussäng och med en bifogad förhoppning att han snart skulle vara i stånd att åter närvara.

Hans svar kom i form av ett kort brev, där han tackade för omtanken och avslutade med de klassiska orden:

– Om Gud vill och ballarna håller, ses vi ev. redan den 31 oktober…

Eftersom jag aldrig varit boende i huvudstaden, har jag aldrig kunnat att nå hemmet med kommunala trafikmedel efter dylika tillställningar.

Nu innehöll dock myndighetens lokaler ett flertal vilrum, ofta utrustade med dusch. Så också kontorslokalen i saluhallshuset. Jag plägade därför alltid övernatta i ett sådant.

På mitt tjänsterum förvarade jag för detta ändamål en sovsäck, en gammal jiu-jitsudräkt som pyjamas samt de, för en stolt statstjänsteman, nödvändiga hygienartiklarna.

En morgon efter en pubafton, vaknade jag till ljudet av kvinnoröster. Lätt förvirrad och ännu inte riktigt vaken, steg jag ut ur rummet. Där utanför befanns ett tiotal något äldre kvinnokollegor, vilka inte brukade delta i tillställningarna, sittande runt det stora fikabordet med kaffekoppar i händerna.

Allas blickar riktades mot mig. Det blev dödstyst och de såg sig förskrämt om runt i lokalen, som om de väntade sig fler pyjamasklädda män komma uttågande ur skrymslen och vrår.

Jag vinkade avvärjande och återgick till vilrummets stillhet och kunde så småningom kliva ut nyduschad och väl påklädd, till kvinnornas stora lättnad.

Men nu har allting en ände, utom korven som har två.

En ny organisationsförändring stod för dörren och det bestämdes att vårt kontor skulle indras i, det då nyrenoverade, f.d. kronfogdekomplexet ett kvarter bort.

Visserligen hade myndigheten ett, ännu ett par år pågående och dyrt, hyreskontrakt på lokalerna i saluhallshuset, men dylika komplikationer hade då och aldrig därefter hindrat en myndighet i utvecklingens framkant från att agera. Den uttalat officiella förklaringen lät dock påskina att skalskyddet krävde att vi alla skulle finnas samlade i en och samma byggnad.

För en gammal livhusar lär förklaringen något kontraproduktiv, då vi i motsvarande militära sammanhang lät sprida förbandet i terrängen för att försvåra att vi alla slogs ut samtidigt vid en överraskande attack.

Den egentliga förklaringen framkom dock kort därefter. En av de högre cheferna träffade på en av oss puborganisatörer och sade spontant a propå den kommande flytten av vårt kontor:

– Ja, nu är det slut på sötebrödsdagarna!

Och så var det slut med pubaftnarna.

Hågkomster 6

Under mina år som revisor har jag understundom haft anledning att fundera över den ev. kriminella statusen hos de stackars kunder som skulle bli föremål för mina och mina kollegors tarvliga värv när vi inte i till fullo tillämpar den föreskrivna C-attityden.

Skälen till dessa funderingar har ju varit att något förbereda mig och kollegorna om kunderna inte visade sedvanlig tacksamhet över vårt perversa intresse för dem.

Jag var ju redan då underkunnig om svårigheterna att få tillgång till dylik information. Sådan är ju oftast sekretessbelagd hos de myndigheter som kan sitta på den, men skam den som ger sig har jag tänkt och skridit till verket.

Så en gång för många år sedan infann sig en sådan situation. Jag skulle, via revisionsinstitutet, försöka sälja in ett ev. beskattningsförslag till en då ovetande lycklig kund. Men genom ett särdeles idogt tankearbete hade jag lyckats finna kundens tidigare verksamheter vara av sådan art att den ev. skulle ha kunnat bereda de rättsvårdande myndigheternas ett visst arbete.

I akt och mening att utröna om detta var vid handen, tog jag mig först för att ringa Rikspolisstyrelsen i frågan. Detta visade sig vara en icke-framkomlig väg. Man meddelade att någon sådan information kunde man verkligen inte delge en enkel statstjänsteman. Den var helt sekretessbelagd i den mån man nu ens satt på den efterfrågade informationen.

Jag ringde då i stället upp domstolsverket i samma fråga, men fick där reda på att för att jag överhuvudtaget skulle kunna få svar, var jag nödsakad att kontakta den ev. tingsrätt som skulle ha kunnat ha haft ett mål mot personen i fråga och då en offentlig handling i form av en dom skulle kunna lämna ut. Jag visste ju inte detta så också där gick jag bet.

Brödlös men icke rådlös, tog jag då istället telefonluren och slog telefonnumret till Kriminalvårdsstyrelsen i Norrköping. Direkt i växeln uppgav jag vilken typ av information jag var ute efter och fick omedelbart svaret:

– Vilka två slutsiffror har personen i sitt personnummer, så kopplar jag till den avdelningen.

Strax talade jag med en handläggare som gav mig lugnande besked. Personen i fråga hade inte varit föremål för kriminalvårdens omvårdnad de senaste fem eller om det nu var tio åren.

En annan gång kontaktades jag av en späd kollega av kvinnokön. Hon skulle få besök av en kund från taxinäringen vars räkenskaper kollegan inte ansåg kunna rymmas helt inom lagstiftningens bokstav och anda. Dessutom hade kunden visat en något otacksam sida i tidigare kontakter, huvudsakligen via telenätet. Kollegan var uppenbart skakad och bad om råd.

Nu bodde taxinäringskunden på en adress i Hässelby i västra Storstockholm, så jag tog mig för att ringa den polisstation som låg närmast adressen och fick direkt tala med en av de batongsvingande statstjänstemännen därstädes.

Jag förklarade som det var, att vi gärna ville veta hur vi skulle kunna säkra kollegans liv och hälsa om kunden skulle ha haft en så olycklig barndom och uppväxt att detta skulle kunna resultera i att han företog sig något av mer våldsam karaktär mot en medmänniska.

Jag ska titta efter sade motparten som lagt batongen ifrån sig. Så, efter en kort stund återkom denne.

– Nja, det verkar lugnt, sade motparten, han har visst fått en villkorlig dom med ett par månader på korrektionsanstalt bara.

Jag frågade vad som då kunde ha drabbat kunden som fått en dylik grav reprimand från det allmänna.

– Jo, svarade motparten, jag ser här i registret att han medelst något grövre vapen skulle ha misshandlat en medmänniska.

– Men en sådan grov förseelse skulle väl ha renderat en längre vistelse på korrektionsanstalt och inte en villkorlig dom, blev min förbluffade slutats.

– Nja, sade motparten, det här är ju som Du vet Sverige. Men Ni behöver nog inte oroa er. Detta hände ju för flera år sedan.

Samtalet avslutades, men som den försiktige furir och Livhusar jag är, tillsåg jag att kollegan slapp ta emot den otacksamma kunden utan att ha sällskap av en fullvuxen kollega, tillika av manligt kön samt att ytterligare fullvuxna män fanns i direkt anslutning till rummet där mötet ägde rum.

Mötet avlöpte lugnt och kollegan kunde slappna av och fortsätta trakassera kunden med att författa en promemoria, vilket, för er yngre kollegor som läser detta, var den gammaltestamentliga beteckningen på Förslag till beslut.

Den slutsats jag dragit av detta är att man inte ska ge upp om man stöter på patrull när man vill ha ut information från Myndighetssverige. Det finns alltid någon instans som tillhandahåller det man vill ha.

Hågkomster 5

I går deltog jag i vad som visade sig vara ett väckelsemöte i katedralen St: Päron.

Nja, hela mötet var nu inte i form av ett väckelsemöte, men definitivt slutet, då pastorskan Målla Stenkulle med utsträckta armar uppfordrande frågade mötet hur det uppfattade bilden av det framtida paradiset. Var det inte bra?

Jo, bra! - ropade delar av den yngre menigheten, varpå pastorskan lyckligtvis avslutade mötet som väl annars hade övergått i tungomålstalande och hysteri.

Nåja innan pastorskan besteg predikstolen redogjorde vår expert teol. dr. Wittgenstein för den vetenskapliga grunden för hur kyrkan ska agera gentemot de ogudaktiga.

Denna föredragning hade en intellektuell skärpa och logisk stringens som helt kom att saknas under det efterföljande väckelsemötet.

Pastorskan Stenkulle målade då upp paradiset färgrikt och med breda penseldrag. Här fanns varken fattig eller rik, varken slav eller husbonde. Bl.a. nämnde pastorskan att i paradiset skulle vissa kunna få fördjupa sig och sin kunskap inom områden som vederbörande fann intressanta.

Dock uppfattade inte alla i menigheten alla lyckobringande välsignelser som skulle regna över dem.

Jag råkade då svära ordentligt i kyrkan när jag berättade om att en tidigare teolog hade lovat samma sak, dvs. en expertkarriärväg, men med en väsentlig skillnad. Den gången skulle karriären också åtföljas av några extra silverpenningar.

Men detta skulle inte bli fallet nu, enligt pastorskan, som i stället framhöll den oerhörda belöning som ligger i att få ägna sig åt stimulerande arbetsuppgifter.

En kvinna i menigheten, som snart önskade att hon skurit av sig tungan, sade att den av pastorskan utmålade möjligheten till fördjupning, hade påtagliga likheter med de diakoner som tidigare gått under beteckningen RK…, varpå pastorskan raskt förklarade att dessa på intet sätt var jämförbara storheter.

Visserligen lade hon inte till att den olyckliga kvinnan var besatt av djävulen, men hon och övrig i församlingen behövde inte tvivla om att pastorskan hyste grava misstankar om detta.

Hågkomster 4

Under en period i mitten av 1990-talet hade Skattemyndigheten i Stockholm tagit fram en ny karriärväg.

Dittills hade den enda karriärvägen gått via chefsstolen. Det innebar att en bra handläggare eller revisor som önskade höja sig över kollegornas minimala lönenivå kunde erbjudas att bli chefer.

Cheferna hade då som nu ett mer gynnsamt löneläge än de enkla handläggarna och i stället för att en bra handläggare skulle söka sin framgång på den privata marknaden fick de bli chefer.

Följden blev att inte alltid alldeles lämpliga personer kom att befolka chefskadrerna.

Nu, presenterade så dåvarande personalchefen Per Stenbeck under buller och bång, en utredning som skulle råda bot på detta problem. Dels skulle chefer utses efter sina chefsegenskaper, dels skulle duktiga handläggare kunna få en expertroll inom sitt område. Löne- och utvecklingskarriären skulle således kunna ske på två parallella spår; ett chefs- och ett expertspår.

Man berättade också att riktigt duktiga experter skulle kunde komma att hamna ännu högre lönemässigt än en chef, t.ex. den egna chefen.

Som en trolig följd av denna utredning kom så en omorganisation i Stockholmsmyndigheten.

Man införde, om jag minns rätt i alla detaljer, tre avdelningar; en riks- (nuvarande SFA), en regional- som huvudsakligen skulle sköta företagsamheten och en lokal avdelning, som skulle sköta personbeskattningen. Avdelningarna var i sin tur indelade i olika kontor.

Själv kom jag att tillhöra Avdelning Region eftersom jag arbetade med revision.

Nu skulle den Stenbeckska utredningen också omsättas i handling. Därför beslöts att det på varje separat kontor på avdelningen skulle utses FK (funktionsansvariga kontor) och över dem FA (funktionsansvariga avdelning).

Man införde således FK moms, FK AG och ett stort antal andra FK:n. Dessa utsågs efter ett sökförfarande, bland de medarbetare som ansågs besitta den högsta kompetensen inom sitt område och de fick ta sig rollen som det egna kontorets experter.

FK:na skulle också årligen utvärdera kontorets utredande för att utröna förbättringspotentialen.

På en högre nivå skulle FA verka. De skulle ha ännu högre kompetens än FK:na. De skulle alltså samla avdelningens FK:n för gemensam kompetensutveckling genom bl.a. informationsspridning.

Därutöver skulle FA:na överpröva resultaten av FK:nas årliga utvärderingar för att utröna om FK:nas kompetens var rätt eller om de brast i vissa avseenden.

Nu kom också dessa experters löner att förbättras i enlighet med utredningens förslag.

Själv lyckades jag söka och utses till FA revision på avdelningen. Några FK:n hade jag lyckligtvis inte att hantera. Däremot skulle jag svara för informationsspridningen till revisorerna på avdelningen.

Nu bar det sig inte bättre än att de ekonomiska hjulen i samhället att snurrade allt bättre. Plötsligt förlorade avdelningen allt fler revisorer till den privata banan.

Jag började oroa mig för detta och förde statistik över avgångarna. Det visade sig t.ex. att avdelningen förlorade 40 procent av antalet revisorer inom en 18-månadersperiod.

Det innebar att kompetensförlusten var betydligt högre eftersom det var erfarna revisorer som slutade medan påfyllningen skedde av aspiranter eller nyutsedda skatterevisorer.

Jag minns också en dag då ett av kontoren förlorade två revisionschefer och två erfarna revisorer. Där och då gick minst 75 års samlad kompetens om intet. Om inget hände skulle snart avdelningens revisionsverksamhet utarmas nästan fullständigt.

Jag påtalade detta för avdelningschefen och fick så småningom svar, där denne hänvisade till personalavdelningen statistik som sade att avgångsförlusterna för Stockholmsmyndigheten inte var onormalt hög. Statistiken gällde dock samtlig personal och man hade ingen särredovisning per yrkeskategori.

Jag vet inte om skälet till avdelningschefens kallsinnighet inför läget, men detta visade sig bara vara ett av många försök från min sida att utan framgång, påtala sakförhållanden som jag bedömer skulle kunna åtgärdas på ett eller annat sätt.

Snart fick jag andra arbetsuppgifter och så småningom en ny organisation i vilken expertrollen togs bort.

Detta var till allmän glädje, nu kom ingen att känna sig utpekad som mer kunnig än kollegorna och slapp också nesan att se den månatliga förolämpningen ligga högre än kollegornas.

Hågkomster 3

En gång, också detta i min ungdoms blomning, reviderade jag och en kollega en patentbyrå.

Till saken hör nu att skattecheferna på den tiden var myndighetschefer och på den tiden var dylika beslutsfähiga, dvs. med chefskapets ansvar följde naturligt också en befogenhet att agera.

Dåvarande skattechefen personifierade detta i högsta grad. Inte ens generaldirektören på dåvarande RSV kunde sätta sig på denne.

Skälet till revisionen var nu att byrån årligen företog en reservering likt någon slags periodiseringsfond och den kallades någonting som, om jag minns rätt var - förutbetalda grundavgifter.

Det gick till så att när en person ville ha ett patent och byrån bestämt sig för att bistå personen med ansökan, så fick denne betala en grundavgift. Dessa grundavgifter uppgick till ungefär 10 000 kronor. 

Av detta belopp intäktsfördes dock bara en femtedel. Resterande belopp reserverades och eftersom en patentansökan tog ungefär 5 år till beslut, intäktsfördes resterande fyra åren ca 2 000 kronor per år.

Fonden uppgick för byråns del till flera miljoner kronor och byggdes på med några hundra tusen kronor varje år.

Till saken hörde att all byråns övriga arbete fakturerades den sökande personen löpande. Dessa belopp intäktsfördes i vanlig ordning och när patentet gått igenom skulle alla intäkter vara intäktsförda.

Frågan var alltså om denna behandling av grundavgifterna stod i överensstämmelse med lagstiftningen.

Som vanligt i sådana sammanhang hade någon pervers specialist skrivit en bok om reserveringsmöjligheter. Denna luslästes nu och i boken fanns ett flödesschema uppritat med frågeställningar som skulle besvaras med ja eller nej och när man fullgjort övningen skulle resultatet kunna utläsas som att reserveringen var acceptabel eller ej. Bl.a. var en av frågorna om det belopp som ev. då skulle reserveras, var att anse som en definitiv intäkt vid betalningstillfället eller ej, dvs. om den kunde den återbetalas helt eller delvis till den sökande. 

Om den frågan besvarades jakande, skulle ingen reservering företas.

Byråns svar på vår fråga, om de plägade återbetala några grundavgifter, t.ex. om patent inte skulle ges, blev nekande. Intäkten var alltså definitiv. Byrån hävdade också att samtliga patentbyråer tillämpade förfarandet med denna reserveringsform.

För att då förbättra vårt beslutsunderlag ringde jag den författande specialisten och beskrev översiktligt ärendet utan att för den skull förfalla till sekretessbrott. Svaret blev för mig något överraskande. Han sade ungefärligen att han skulle kunna argumentera både för Skatteverkets ståndpunkt som för den motparten förfäktade.

Money talks, blev min slutsats när det gäller dylika specialisters förhållningssätt till sanning och konsekvens …

Jag förankrade så vederbörligen hos vår egen rättsenhet och hos taxeringsnämndens ordförande, vår tanke att vägra reserveringen helt och återföra det hela beloppet till beskattning det reviderade taxeringsåret. Taxeringsnämnden var den instans som på den tiden fanns för att avgöra ärenden som kunde gå de skattskyldiga emot och den bestod av politiskt tillsatta ledamöter. Nämndens ordförande var en äldre man med ett långt liv i skatteförvaltningen och vid tidpunkten i fråga, fögderichef.

Jag föredrog så ärendet för nämnden och alla ledamöter nickade instämmande i min slutsats under föredragningen. Mitt förslag accepterades alltså och omsattes dagen därpå i ett beslut som skickades till patentbyrån.

Så gick ett par veckor och slutet av oktober närmade sig med stormsteg.

På den tiden skulle taxeringsprocessen vara avslutad den sista oktober. De skattskyldiga skulle få sina skattepengar i början av december månad, till gagn för julhandeln och alla barns julaftnar. Alla handläggare – taxerarna - skulle likaså belönas med den årliga taxeringsfesten, bjudna på lokal med mat, dryck, spex och dans.

Då ringde mig skattechefens side-kick och bad mig komma upp och föredra patentärendet.

Jag gjorde så. Fick nickande och visst instämmande från denne, som också berättade att byrån hade begärt ett sammanträffande med skattechefen. Mötet skulle ske dagen därpå, varför jag beordrades närvara i sällskap av taxeringsnämndens ordförande.

Skolad som lydig livhusar, infann jag mig hos skattechefens i dennes stora sammanträdesrum. Där fanns också taxeringsnämndens ordförande, men också patentbyråns chef och en äldre man som presenterades som f.d. bankdirektör och en person som arbetat med och skrivit den aktuella lagstiftningen på området.

Denne senare vände sig under mötet enbart till skattechefen och inledde med orden: Bäste bror, varpå följde en lång föredragning som utmynnade i kravet att taxeringsnämnden skulle fatta ett nytt beslut, vari fonden storlek skulle få förbli oförändrad sedan föregående år. Dessutom åtog sig byrån att utforma en reserveringsmodell för framtiden, som man sade skulle lända till efterrättelse i hela branschen. Ty, som sade man, det är ju orättvist om endast vår byrå skulle bli upptaxerad, ovetande om att det var min och kollegans tanke att åtgärda alla patentbyråers taxeringar i efterhand.

Skattechefen förklarade så att man på mötet inte skulle förhandla med byrån och byråns deltagare fick avtåga.

Skattechefen frågade då om min syn, varpå jag föredrog ärendet fullständigt och åberopade det stöd jag funnit i den perverse specialistens bok. Jag argumenterade med viss emfas för min och myndighetens hållning som den kommit i uttryck i taxeringsnämnden beslut.

Skattechefen avgjorde då ärendet på det sätt som byrån föreslagit, gick till sin sekreterare och dikterade ett nytt beslut, som skevs ut och gavs till nämndens ordförande med budskapet:

-  Detta beslut får Du se till att fatta på taxeringsnämndens möte i kväll.

Ordföranden höll på att svimma. Jag var upprörd, men teg, överraskande nog, den gången.

Jag deltog inte i den kvällens sammanträde. Jag hade ju inget att tillföra, men förstod ordförandens bryderi. Hur skulle han nu övertyga nämnden att man tidigare fattat fel beslut, men så blev det alltså. Fan vet hur.

I denna veva, stod den regelbundet återkommande lönerevisionen för dörren. Vi var alla placerade i lönegrader och jag och mina samtidigt anställda kollegor såg fram emot detta med viss förhoppning.

Då kom så en dag strax efter mötet med skattechefen. En av revisionscheferna kom fram till mig och sade:

-        Jag hörde att du varit hos skattechefen. Det gjorde du visst bra!

Så kom då äntligen beskedet om den nya lönen. Jag fick tre lönegraders höjning, medan mina jämbördiga kollegor bara fick två.

Man kan därvid välja mellan två slutsatser att dra.

Den enklaste är den illvilliges genom att hävda att den extra lönegraden utgjordes av en slags muta, ett försök att få mig att hålla tyst om den udda och misstänkt rättsvidriga beslutsgången.

Själv föredrar jag än i dag att se saken annorlunda och mer välvilligt. Jag drar alltså slutsatsen att jag belönades för att jag vågade slåss för min uppfattning inför den näst intill allsmäktige skattechefen.

Huruvida någon, det påföljande taxeringsåret, åtog sig att syna, den av byrån utlovade, reserveringsmanualen och dess ev. överensstämmelse med skattelagstiftningen, undandrar sig än i dag mitt bedömmande. Jag var då fullt upptagen med andra spännande ting.

Hågkomster 2

Under tidigt 1990-tal hade jag förmånen att få delta i utredningar av upplägg med flygplansleasing.

Bakgrunden var att bolagsskatten skulle sänkas under två år i två steg från 52 procent, först till 40 och sedan till gissningsvis 30 procent.

De stora börsbolagen hade goda tider och önskade minimera sin skattebelastning och skjuta fram vinsterna ett par år för att uppnå en lägre skattebelastning.

Detta föranledde att ett antal stora bolag gick in som kommanditdelägare i kommanditbolag med ett 50 000-kronorsbolag som komplementär. Samtidigt förlängde man kommanditbolagets räkenskapsår från 12 till 18 månader med ny bokslutstidpunkt den 31 december.

Så, i mitten eller slutet av december månad, dvs. den sista av de 18 månaderna i räkenskapsåret, ”köpte” kommanditbolaget på sig en smärre flygplansflotta bestående av vanliga trafikflygplan.

Säljare var oftast amerikanska leasingbolag.

Samtliga flygplan var uthyrda till flygbolag jorden runt som således plötsligt fick betala leasingavgift till kommanditbolaget för hyra ett drygt tiotal dagar i december månad på totalt kanske någon eller ett fåtal miljoner kronor.

”Köpeskillingen” för flygplanen uppgick till någon eller några miljarder kronor som således blev avskrivningsunderlaget. Eftersom nu räkenskapsåret var förlängt kunde man således få en avskrivning med hela 45 procent och om underlaget var i miljardklassen blev det rejäla avskrivningsbelopp.

Om intäkterna var på en miljon kronor och 450 miljoner kronor var avskrivningen så blev underskottet 449 miljoner kronor det taxeringsåret. Detta underskott kunde sedan kommanditdelägarna använda för att reducera deras normala beskattningsbara vinster detta sista år med 52 procent bolagsskatt.

Det var således en mycket lönsam verksamhet.

Frågan var då för Skatteverket om kommanditbolaget verkligen ägde flygplansflottorna eftersom det var kravet för att de skulle kunna företa avskrivningarna.

Det var spännande tider för en ung, vacker och smärt, skatterevisor, med underbara revisonsmöten med lite svettiga storbolagsdirektörer som ombads förklara skälet till att man t.ex. som stort byggbolag skulle köpa en flygplansflotta.

Det harklades och hummades och så undslapp man sig att det ju var mycket viktigt att lära känna den internationella leasingmarknaden! Vi höll masken även om det var svårt.

Vi inhämtade ett mycket stort antal avtal på engelska som var förknippade med ”köpet” och lusläste dessa för att förstå upplägget och kom så småningom fram till att i slutändan, dvs. efter några år skulle de ”köpta” planen återgå till säljaren för ett mer eller mindre förutbestämt pris.

Ett par kollegor företog ett par beräkningar över det ekonomiska utfallet av transaktionerna och fann att vinsten för kommanditdelägarna, förutom den minskade beskattningen, i slutändan skulle motsvara en normal bankränta om pengarna placerats på bank i stället för i en flygplansflotta.

Vi upptäckte under arbetet också att uppläggen var double dip- eller tripple dip-transaktioner.

Innebörden av detta är att förutom de svenska kommanditbolaget kunde också användarna dvs. flygbolagen som flög planen och i vissa fall också säljarna företa avskrivningar på samma flygplan. 

Världens skattebetalare var viktiga flygplansfinansiärer.

En lustig episod inträffade under arbetet. Genom en slumpens skörd lyckades några kollegor i Norrland, under en revision hos en kommanditdelägare, komma över en skrivelse från en av de mer framstående skatterådgivarna. Skrivelsen utgjorde ett svar på en förfrågan från kommanditdelägarna hur de skulle förfara för att slippa skattetillägg om Skatteverket skulle neka dem underskottsavdragen från dessa kommanditbolag.

Skatterådgivaren skrev att de i mer eller mindre luddiga ordalag skulle nämna att bolagen var kommanditdelägare i kommanditbolag som ägde flygplan. En formulering minns jag dock ordagrant ur skrivelsen:

”..ty, för den händelse Skatteverket får klart för sig den fullständiga bilden, kommer värdeminskningsavdraget med all sannolikhet att vägras.”

Kort därpå fanns i den illustra skriften Svensk skattetidning, en artikel av samme skatterådgivare, i vilken denna meddelade att Skatteverket har helt ute och cyklade när vi ville vägra underskottsavdragen för dessa kommanditdelägare.

Detta gav åtminstone mig en viktig lärdom om hur våra motpartskonsulter arbetade.

Skatteverket fattade så beslut att vägra underskottsavdragen, vilka överklagades av kommanditdelägarna. Vi förlorade i läns- och kammarrätterna.

Ett knappt tiotal år därefter satt jag en sommarkväll och såg TV-nyheterna, när det plötsligt meddelades att Regeringsrätten fattat beslut i flygplansleasingmål och vägrat delägarna underskottsavdrag. Regeringsrätten hade företagit s.k. genomsyn och funnit att det hela rörde sig om lånetransaktioner, vilket alltså innebar skattehöjningar i flermiljardersklassen. Vi hade alltså rätt i vår bedömning och vann alltså!

Tyvärr hade Skatteverkets taxerare på myndigheterna runt om i landet inte följt upp våra beslut i alla delar de följande taxeringsåren och då var det för sent att korrigera dessa. Detta var ju lite pinsamt, speciellt som vi blev varse att kommanditdelägarna i sina årsredovisningar de följande åren företagit reserveringar för tillkommande skatt till följd av de då pågående processerna.

Där visade myndigheterna alltså en allvarlig brist på konsistens. Men nu sedan vi blivit en enda myndighet är ju det problemet ur världen!!!

Under denna period beslöts om ett löneavtal där en miljonbonuspott hade avsatts för att premiera goda insatser inom verket.

Så, i början av 2 000-talet, var jag tjänstledig för arbete i ett EU-projekt i Bosnien & Hercegovina. Då upptäckte jag ett år i januari månad att jag fått en summa insatt på mitt bankkonto. Kul tänkte jag, men så när en likadan summa också landade på kontot i februari, blev jag fundersam och undersökte det hela och fann att pengarna kom från Skatteverket.

Jag skrev därför ett e-postmeddelande till Skattechefen i Stockholm, i vilket jag tackade för pengarna som jag antog var utbetalningar av ur den bonuspott som avtalats och som jag äntligen fått del av som en följd av det lyckosamma arbetet med flygplansleasingen.

Svaret kom snabbt. Betala omedelbart tillbaka pengarna!

Aldrig får man vara nöjd!  

Hågkomster 1

Det var det andra året på min landskanslistutbildning. Året var 1986 och jag satt i Skattehuset och praktiserade taxering i någon slags rörelsenämnd och allt arbete var pappersbaserat.

Plötsligt när jag bladar igenom ytterligare en bunt med deklarationer, liksom lyser namnet på nationalklenoden Astrid Lindgren emot mig från en deklaration som innehöll en rejäl bunt kontrolluppgifter.

Jag blev lite halvskraj. Tio år tidigare hade Astrid skrivit en debattartikel i Expressen där hon redogjorde för hur hon fick betala 102 procent i skatt på sina inkomster ett år.

Artikeln ledde, i socialdemokratins ögon, till en statskupp genom att regeringen förlorade riksdagsvalet och fick avgå och allt åsamkat av nämnde barnboksförfattare som av finansministern i en intervju, inte ansågs kunde räkna.

Nu var goda råd dyra. På inga villkor fick jag göra några misstag vid taxeringen som den goda Astrid kunde upptäcka och som skulle kunna leda till ytterligare obehag för den nu återinsatta och i de egna ögonen enda legitima, regeringen.

Alltså, präglades arbetet av extrem noggrannhet.

Jag upptäckte då att Astrid hade deklarerat ett högre belopp än vad det fanns kontrolluppgifter på, varpå jag nödgades till skriftväxling med nationalklenoden. Så småningom och efter samtal med en kvinna på en advokatbyrå som Astrid anlitade befanns det överskjutande inkomstbeloppet vara deklarerat dubbelt, alltså både det då aktuella taxeringsåret och det föregående.

Stor lättnad och jag kunde skriva ett s.k. avvikelsebeslut, där jag redogjorde för det uppdagade förhållandet och att jag tog bort den felaktigt deklarerade inkomsten i taxeringen. Jag avslutade det hela med ett glädjefyllt: Tjollavippen!

Så kom luciatid och revisionens årliga julfest som började med bastu och öl på eftermiddagen, innan så festen gick av stapeln.

Då, där i bastun, konfronterades jag av kollegor med den dagens Expressen och ett uppslag där min avvikelse kunde läsas i faksimil åtföljd av Astrids kommentarer.

Det framkom att Skatteverket och Astrid slutit fred och att min avslutningshälsning visat sig vara en språklig innovation, genom att jag blandat samman Astrids båda uttryck Tjoflöjt och Tjillevippen.

På festen kom sedan den då biträdande skattechefen fram till mig, klappade mig på axeln och gratulerade och sade att mitt tilltag vid taxeringen hade resulterat i mycket goodwill, så jag skulle vara stolt och glad.

Så gick åren. Plötsligt så kallades vi revisorer in under fanorna för att mot ersättning och på fritid bistå i det årets taxeringsarbete.

En nyhet uppdagades det året. Alla som taxerade beordrades nämligen att ta en fotokopia av papperskopian på alla avvikelsebeslut.och denna skulle skickas till någon slags gruppchef och användas som man skrev; enkom för statistikändamål.

Jag var ordningsman i skolan, utbildad i det militära till militärpolis och jag var således van att lyda order. Jag kopierade avvikelserna utan knot, medan flertalet av mina kollegor gav fullständigt fan i detta nya påfund.

Så en kväll på kontorsrummet stötte jag på ett antal deklarationer som hängde samman i två avseenden. Den första var att de tillhörde en grupp sjöofficerare. Underskrifterna var nämligen kompletterade med sådana upplysningar som C. 4 ytstridsdivisionen, eller C. 2 U-båtsflottiljen. Det andra avseendet var att de, förutom sina arbeten som chefer i försvarsmakten, också företog aktieaffärer i något slags samarbete.

Men också sådana hedersmän skulle granskas och jag skred till verket. Fann ett och annat mindre fel i några av deklarationerna, vilka föranledde att jag skrev avvikelsebeslut.

I dessa fall avslutade jag dessa med några käckare fraser ur den militära/marina vokabulären, bl.a.:

-        F.ö. klart skepp!

eller

-        Lediga, utgå!

Tiden gick, alla deklarationer var granskade och avlämnade till nämnde gruppchef med en bunt avvikelsekopior. Jag tror t.o.m. att betalningen hade flutit in på mitt bankkonto, när så en eftermiddag, revisionschefen, tillika den tidigare biträdande skattechefen, trädde in på mitt arbetsrum med några papper i handen.

Han stängde dörren, sade:

-        Ja, jag känner ju dig Rune och så, men om du tittar på de här pappren så förstår du nog att man inte får göra på det här viset.

Jag tittade och fann de avvikelsekopior, som enkom skulle ha använts för statistikändamål och dessa avsåg alltså mina sjöofficerare.

Jag frågade om någon av dem hade klagat och fick nekande svar, men ytterligare en omgång med hur olämpligt mitt tilltag varit, men att det inte skulle föranleda några repressalier.

Det visade sig alltså att den där gruppchefen läst mina avvikelser, sett mina avslutningshälsningar och därpå sprungit till taxeringschefen med dessa kopior.

Denne hade då, i sin tur, låtit kopiera dem på genomskinlig plast, vandrat runt på olika axeringsmöten och visat mina alster som avskräckande exempel, innan han skickat dem till revisionschefen för att denne skulle läxa upp mig.

Jag gjorde så några lärospån i livets hårda skola:

Lita inte på vad arbetsgivaren skriver!

Lita inte på gruppchefer som vill göra karriär!

Censurerad

De sista två månaderna av min anställning på Skatteverket innan jag pensionerades, försökte jag roa kollegorna med några skrivna alster om händelser som jag upplevt under mina anställningsår. Jag valde att benämna dem Hågkomster I - X.
Skatteverkets intranät innehöll ingen naturlig plats för dylika utgjutelser, så jag använde intranätets debattforum som alla kollegor kan läsa.
Av de många meddelanden och kommentarer som nådde mig efter varje publicering kunde jag konstatera att den absolut övervägande delen av respondenterna var mycket positiva.
Jag konstaterade alltså att jag lyckats i min målsättning, vilket gav mig en inte obetydlig tillfredsställelse.
Efter den sista Hågkomstens publicering fanns ett par negativa kommentarer som författats av Skatteverkets egen rövslickare. Denne har gjort sig känd som Husbondens röst i och med att denne i fullkomlig politisk korrekthetsanda städse hurrat för samtliga den högsta ledningens förslag. Nu ansåg denne att min text innehöll nedsättande omdömen och definitivt sådana ord som en sann PK-are knappast skulle uttala eller skriva.
Min avtackning var satt till den 30 maj 2019 och den 28 maj, alltså två dagar dessförinnan fick jag ett samtal från Skatteverkets kommunikationsavdelning i form av en kvinnoröst som frågade om jag hade möjlighet att samtala, vilket jag bekräftade.
Jag upplystes då om att debattforat på intranätet inte var rätt plats för mina alster, att, å andra sidan, någon lämplig plats inte fanns, samt att mitt språk inte var lämpligt.
Jag frågade vem som hade protesterat, men se det ville man inte gå in på. Däremot meddelade man mig att mina alster omedelbart skulle tas bort från intranätet.
Till detta fanns inget att säga.
Dock hann jag få in ett meddelande på intranätet med beskedet att jag censurerats, att jag skulle avgå med pension  två dagar senare samt att jag inte hade önskat vara kvar som anställd på en myndighet , vars företrädare alltid hävdat att Skatteverket har högt i tak, men där jag funnit att golvhöjden också  befanns på en onaturligt hög nivå, varför den reella takhöjden var minimal.
Avtackningen gick bra och min chef förklarade i ett enskilt samtal att denne inte hade uttalat några synpunkter på mina alster.
Jag låter därför nu en större krets ta del av dem. Jag publicerar i ordningsföljd Hågkomster 1 - 7.
Håll tillgodo!